Jan Olof Carlsson, 2011-09-03

”En historia från ett sjunket land” är underrubriken till Uwe Tellkamps mäktiga romanbygge Tornet. Med det till vanvettet brandbombade Dresden som epicentrum skildras staden. människorna, livet och historien under de sju sista åren innan Östtyskland kollapsar som nation.

Det är alldeles uppenbart en politisk roman, även om jag inte med säkerhet kan fastslå att Tellkamp haft direkta politiska ambitioner. Men Tornet hade knappast rönt framgångar som tyska Bücher Preis och andra utmärkelser, med annat än att det politiska på ett subtilt sätt är gestaltat från första till sista sidan. Uwe Tellkamp tar hjälp av ett rikligt persongalleri. I centrum står ett antal personer som tillhör ett relativt välbärgat och bildat samhällsskikt av intellektuella. Det är människor som betraktas med misstänksamhet från statsledningens sida och som har lite och inget gemensamt med Trabantfabrikernas arbetare eller landsbygdens arbetare i ”arbetare- och bondestaten” DDR. Valet av sociologiskt perspektiv är medvetet. Romanens idékaraktär är konstens, litteraturens, den fria tankens och överbyggnadens betydelse för en stats utveckling, eller snarare brist på utveckling.

De samtida partitrogna får nästan parodiska drag i deras gemenhet, medan tidigare kämpande generationer tecknas med ett mått av respekt och sympati. Tellkamp har inga ambitioner att teckna psykologiskt trovärdiga porträtt av översittarna. Desto mer ägnas komplexiteten hos varje individ som ingår i romanens inre kärna.

Tornet är en stadsdel i Dresden, ursprungligen uppbyggt för ett välmående borgerskap, men nu förfallet och trångbott. Där bor bland annat familjen Hoffman tillsammans med andra boende i ett hus som kallas Karavellen. Fadern är kirurg, modern sjuksköterska och i romanens inledning är sonen Christian, en 16-årig student, på väg till sin fars 50-årsfest med en present, (av författaren omsorgsfullt och symboliskt utvald) en tryckkänslig barometer. På festen finns många av bokens karaktärer närvarande och introduceras för läsaren genom initierade samtal om klassisk konst och musik, varvat med spekulerande inpass om Breznjevs död och Helmut Kohls tillträde som förbundskansler i Väst. Christian är bokens relativt anonyma huvudperson och han står med ett antal livsval framför sig. Han vill bli medicinare som sina föräldrar, men utvecklingen är långt ifrån rätlinjig. Faderns förväntningar, studiekamraternas influenser, kärlekens prövningar och den långa och extremt disciplinära militärtjänstgöringen ska uthärdas.

Christians främste inspiratör är hans morbror Meno som bor i ett hus i närheten. Meno är ursprungligen också naturvetare, men har sadlat om till förlagsbranschen. Han har ett stort nätverk inom förlagsvärlden och bland författare. Han har också handfasta erfarenheter av den statliga censuren. Meno är en överlevare som vägrar underordna sig systemet. Han orienterar sig skickligt i närheten av nomenklaturan, samtidigt som han också umgås med oppositionella. Meno har en stark röst i romanen, fylld av filosofiska iakttagelser och minnesbilder av Dresden. Tornet är som helhet ett omfattande litterärt projekt med olika stilar och uttryck och det är genom Meno som Tellkamp ger uttryck för detta.

Tornet erbjuder ingen rak och enkel handling att följa. Det är en djupdykning i själva existensen, en diagnos av ett psykologiskt tillstånd, likväl som ett samhälleligt. Övervakningen, angiveriet och censuren skapar flykttillstånd alternativt resignation och anpassning. Bland innevånarna i Tornet finns representanter för alla tillstånd däremellan.

Tornet har jämförts med och lanserats som en roman i klass med Tomas Manns familjekrönika Buddenbrocks. Jag har sett fler jämförelser gjorda, bl.a. med Joyces Odysseus, Grass Blecktrumma och TV-serien Heimat. Det säger något om det litterära avtryck Uwe Tellkamp har satt med sitt mäktiga, nästan tusensidiga, roman. Själv får jag Fanny och Alexander på näthinnan, kanske mest för atmosfären av en kvardröjande och isolerad kultiverad borgerlighet i sitt eget mikrokosmos av frustrerade individualister.