Jan-Olov Carlsson, 2012-04-04

Ungefär samtidigt som Jonathan Franzén drog sitt segertåg över den litterära världen med Freedom, publicerades Jakob Ejersbos omfångsrika och mäktiga roman Liberty i Danmark. Två samtida tegelstenstjocka böcker med anspelning på ”frihet”. En slump såklart och med vitt skilda perspektiv. Liberty är en roman om Afrika vs Europa gestaltat i två ungdomar som har mycket gemensamt, men ännu mer som skiljer den åt.

Trots att Libertys litterära klass kan mäta sig med Freedom, kommer Ejersbo aldrig att få uppleva ett sådant erkännande. Jakob Ejersbo dog 2008 i cancer, endast 40 år gammal. Då hade han överlämnat 1600 manussidor i en kartong. Förutom Liberty var det också romanen Eksil och novellsamlingen Revolution. Ingen av dessa kom i tryck före hans död.

Jakob Ejersbo har förlagt handlingen till Tanzania på 1980-talet där han också själv delvis växte upp som barn till danska biståndsarbetare i en stad som heter Moshi, belägen vid foten av Kilimanjaro alldeles vid gränsen till Kenya. Romanen bär påtagliga drag av Ejersbos egna erfarenheter från tonåren. Som författare är han också en stark representant för en realistisk prosa med tonvikt på socialt utsatta ungdomar med arbetslöshet och missbruk som vardag.

Åter till Moshi. Det är ångande hett, smutsigt och fattigt. Prostitutionen är omfattande och aidskatastrofen är i annalkande. Ejersbo beskriver ett Afrika inte så långt ifrån där hans landsmaninna Karin Blixen hade sin afrikanska farm i Kenya. Den koloniala vita överklassen som Karin Blixen umgicks med hade uppenbart andra motiv för sin vistelse än biståndsarbetarna, men när det kommer till det sociala varat för européerna i denna miljö tycks tiden ha stått stilla. Biståndsarbetarna i Moshi lever i ”gatet community” , de skickar barnen till den dyra privatskolan och smuttar eftermiddagscocktails  på klubben. Ett par decennier efter den nationella självständigheten från det brittiska kolonialväldet tycks också Julius Nyereres nationellt socialistiska vision ha eroderat till ett korrumperat och byråkratiskt mutsamhälle. Scenen är satt.

Berättarperspektivet är dubbelt och växelvist. Den ena rösten tillhör Christian. Han är son i en dansk familj, där pappan arbetar i ett större biståndsprojekt. Den andra rösten har swahili som modersmål. Marcus är jämnårig med Christian och infödd tanzanier. Han arbetar som ”hembiträde” till ett svenskt par som också är inbegripna i biståndsarbete. Där har han lärt sig tillräckligt med skandinaviska för att han och Christian kan förstå varandra.

En röd tråd i romanen handlar om Christans och Marcus gemensamma musikintresse och deras drömmar om att kunna livnära sig som DJs. De borde kunna utgöra en oslagbar kombination, den vite mannen med pengar och kontakter i Europa och den svarta street-smarte tanzaniern som vet hur saker förhåller sig. I Moshi är diskoteket Liberty den hetaste samlingsplatsen och målet för dem blir att erövra den upphöjda scenen där DJ härskar.

Det är Drömmaren mot Realisten, en ung man som har räddningsplankor utlagda mot en som endast har avgrunden att falla tillbaka på. Christian är lättsinnet, Marcus allvaret. Vänskap och tillit prövas och handlingarna styrs av den bakgrund man är bunden till. Christian gör uppror mot den dekadenta dubbelmoral han har inpå sig och påbörjar en omvänd ”klassresa”. Han känner sig som en främling i sin egen bakgrund men förstår inte att han uppfattas som en främling bland sina svarta vänner. Marcus ser möjligheterna att med Christians hjälp få göra en resa uppåt, bort från fattigdom och förnedring, och i det bästa av världar, eventuellt få en biljett till Europa.

Tio år får vi följa Christian och Marcus. Språket är enkelt och kraftfullt och det ungdomliga tilltalet känns alltigenom äkta. Trots romanens 800-sidiga omfång finns det inga döda partier. Tempot är högt.  Ejersbo hanterar skicklig spänning och dramatik i de farliga gruvområdena med olaglig brytning av ädelstenen Tanzanite, och han briljerar när han återspeglar sexualitetens kraft och dess olika uttryck, både de vackra och de fula.

Det sociala spelet, de mänskliga svagheterna och de djupa konflikterna avtäcks obarmhärtigt. Det horas, det överges och det bedras så mycket att tilltron till det mänskliga vacklar betänkligt. Det är ett brutalt samhälle för överlevare. Solidaritet finns det inget utrymme för. Varje handling är av beräkning för den egna vinningen oavsett var på den sociala stegen man befinner sig. Man utnyttjar andra, är misstänksam mot andras motiv och det är oberoende om man är vit eller svart. Kanske kan man tolka Liberty som ett inlägg i en postkolonial och kulturrelativistisk kontext. Men jag är högst osäker om det finns några sådana anspråk från Ejersbos sida.

Det är ingen vacker beskrivning Ejersbo ger av biståndets handfasta verklighet. Kanske fanns det en gång en ideell kärna hos dem som ryckte upp sina bopålar, sålde villan och flyttade till en främmande kontinent med familjen. Men de humanitära ansatserna och viljan att förbättra världen har slipats ner under trycket av den yttre miljön, den främmande kulturen och korruptionen.  Kvar finns, i olika grad, den egna vinningen, de materiella fördelarna och det som man kan lura systemet på. Även om det indirekt avslöjar bristerna och svagheterna i biståndsprojekt läser jag inte in någon politisk agenda. Det är en kraftfull gestaltning av mänskliga svagheter oavsett utgångspunkt. Ingen av romanens karaktärer är moraliskt obefläckade. Individerna är uttryck för det samhälleliga varat.

Men, och tur är väl det, finns också dragen av det mänskliga i Liberty; det tas hand om varandra, det skyddas och det älskas. Det är ingen roman att bli lycklig av. Den är i grunden en pessimistisk betraktelse, en ärlig beskrivning. Inte nödvändigtvis sann, inte objektiv, men likväl ett vittnesmål om hur människor formas av sammanhangen de lever i. Lyckan består i att få detta till livs som kraftfull och angelägen litteratur som inte lämnar en oberörd.