Jan-Olov Carlsson, 2015-08-23

Med MaddAddam sätter Margaret Atwood punkt för sitt postapokalyptiska trilogiepos, en tolvhundrasidiga dystopi som hämtat näring ur hennes stora engagemang i miljöfrågor. Lika stadigt som hennes hand håller i den moraliska kompassen, lika lätt är den i det litterära skapandet. Genomarbetad och fantasifull, nästintill uppsluppen trots att historien om Snöman, Oryx, Crake, Toby, Ren, Zeb handlar om en mörk framtid där en virusepidemi utplånad större delen av mänskligheten. Budskapet är tydligt: manipulera inte naturen och det mänskliga!

I utkanten av en förfallen och öde stad har ett litet kollektiv av överlevande samlats. Flertalet av dem är bekanta sedan de tidigare romanerna från Orax och Crake (2003) och Syndaflodes tid (2010). Maddaddam inleds för övrigt med en resumé av de två tidigare romanerna. Toby, tidigare medlem i sekten Guds trädgårdsmästare, anför den hårt utsatta skaran. Varje dag handlar om överlevnad. Matfrågan är akut. Säkerheten är också akut då kollektivet ansätts av både genförändrade rovdjur, t.ex. "nassonger" - grisar med mänsklig hjärnvävnaden, och av våldsamma och beväpnade individer av andra överlevande människor. Till kollektivet anländer Zeb och även Snöman Jimmy, som vi också känner sedan tidigare.

 

I kollektivets närhet har också en grupp crakerianer samlats. Fredligt sjungande vegetarianer, okunnigt naiva om tillvaron, totalt befriade från girighet och svartsjuka – den idealistiske biokemistens Crakes skapade släkte är mänsklighetens motsats, samma mänsklighet som han ville straffa genom att plantera ett virus i ett sexlyckopiller.

 

Ett crakererianbarn tyr sig till Toby. För honom berättar hon en saga som egentligen är en tillrättalagd historia om vad som förevarit. Samtidigt väver Atwood in tillbakablickar om hur det egentligen var – den samhälleliga kollapsen och vad som utlöste pandemin. Atwood låter romanen skickligt utvecklas till crakerianernas skapelseberättelse, inte helt olikt bibelns uppbyggnad med gamla testamentets ohyggligheter, straffet och syndafloden och slutligen frälsaren ankomst.

 

I mångt och mycket håller sig Atwood till dystopins alla ordinarie rekvisita - de ödelagda städer, den förstörda miljön, kampen för överlevnad, de ständiga hoten och den slutgiltiga uppgörelsen med det onda. Hennes starkaste sida är beskrivningen av det civila samhällets kollaps. Det är en skarp iakttagelse och förlängning av de trender som vi ser idag: Den råa och kortsiktiga globala kapitalismen; de ekonomiska orättvisorna med de rika och lyckosamma i gated communities och de fattiga och misslyckade i ”plebsområden”; hur vetenskapen som kidnappats och styrs av styrs av ekonomiska intressen; utförsäljning och privatisering av ordningsmakten; hänsynslös trafficking och sexuellt slaveri; genmanipulation; oförsvarlig miljöförstöring; kontroll och övervakning; demokratins upphävande; osv.

 

Det gick inte speciellt bra för människorna i Atwoods framtid. Atwood har sagt att hon inte skriver i genren ”science fiction” utan i ”speculative fiction”. Skillnaden är, enligt henne, att i ”speculative fiction” skriver man om det som redan har hänt eller skulle kunna hända. Med andra ord en framtidsbeskrivning som inte endast är en fantasiprodukt utan en möjlig närliggande verklighet. Efter MaddAddam kanske man ska tillägga att det inte ska tolkas helt bokstavligt – de sympatiska crakerianerna, humaniodsläktet med sina ”dansande blå penisar”, har nog förhoppningsvis inte sett dagens ljus ännu.