Jan-Olov Carlsson, 2016-02-18

En debutroman som översatts till 16 språk skapar förväntningar. Tommi Kinnunen tar sig genom Finlands dramatiska 1900-talshistoria på knappa 300 sidor, gestaltat av tre kvinnor ur olika generationer i en karg och fattig landsbygd. Genom en dramatiskt anlagd öppning av romanen är intresset fångat. Där vägarna möts är rättfram, okonstlad och skickligt berättad släktkrönika.

Finlands nutidshistoria är präglad av krigen.  Det finns många starka skildringar, ingen nämnd och ingen glömd, om hur krigsupplevelserna påverkat samtidens människor. Inte minst har inbördeskriget skildrats ingående och det trauma det skapat för generationer efteråt. Det sägs att det behövs minst tre generationer innan såren hunnit läkas.  Men till skillnad från de flesta andra romaner som behandlar samma epok finns inte inbördeskriget nämnt. Kanske är det för att Tommi Kinnunen, född 1973, tillhör en generation där det blodiga inbördeskriget börjar blekna i konturerna.

 

Trots olikheterna som romaner kan jag inte låta bli att tänka på Lars Sunds Tre systrar och en berättare just genom valet av starka kvinnor i huvudrollen. Där vägarna möts skulle med en blinkning år Lars Sund kunna beskrivas som Tre kvinnor och en krigshjälte.

 

Den första generationen representeras av Maria. Hon är en ensamstående mor och kommer som ung, nyexaminerad barnmorska till en ganska ödslig trakt i nordöstra Finland i slutet av artonhundratalet. Där möts hon av stor skepsis och misstro av lokalbefolkningen.  Jordemödrarna åtnjuter högre förtroende trots deras minst sagt bristfälliga kunskaper. Maria kommer i handling att vinna respekt och aktning. Tommi Kinnunen har haft sin farmors mor som förebild för Maria. Flera scener och händelser bygger på berättelser i hans släkt.

 

Marias dotter Lahja blir nästa kvinna som prövas av de svåra tiderna. Som den mellersta av de tre generationerna får hon ett störst utrymme i romanen eftersom den omfattar hela hennes levnad.  Liksom Maria får Lahja ett utomäktenskapligt barn, men hon tänker inte dela sin mors öde att leva ensam och utan möjligheter till en bättre social ställning. Hon gifter sig med en rejäl man, Onni, och paret får två gemensamma barn. Den alltid så kärleksfulle och omtänksamme fadern är inte en lika hängiven make när han återvänder från fronten. Onni sluter sig inåt och plågas av kval som bränner ner hans livsmod.  Nästan som i en mani uppför han byns största hus vid korsningen där vägarna möts efter att tyskarna bränt ner Marias hus som varit deras gemensamma hem tidigare.

 

Slutligen går vi in i det moderna Finland genom Kariinas försorg. Hon är svärdotter till Lahja och ska efter bästa förmåga hantera alla de konflikter som uppstår när huset ska delas med en allt mer egensinnig och, ja det måste sägas, elak person som Lahja alltmer framstår som. Stickor och strån ryker när de två kvinnorna ryker ihop. Kariina vägrar att låta sig hunsas av en tyrannisk svärmor, men måste hela tiden balansera det mot ansvaret för den generation som fick offra så mycket under krigsåren.

 

Nå!  Och i allt detta ryms en hemlighet som ska avslöjas. Då har det hundra år förflutit sedan Maria först kom till byn.

 

Berättartekniskt är romanen intressant upplagd. Var och en av de fyra personerna får vart sitt avsnitt som indelas i kapitel för ett årtal. Årtalen löper kronologiskt, men med rätt stora hopp mellan åren och därmed utelämnas långa perioder i deras liv. Dessa luckor fylls på i de andras avsnitt. Vissa årtal sammanfaller för att kunna ge samma skeende flera tolkningar. På detta sätt lägger Kinnunen ett pussel av fyra individer som är sammanflätade i livet genom släktbandet och platsen. Pusselbitarna ger nya insikter och förståelse. De tillförs kronologiskt för individen men flerparallellt och ickekronologiskt  i berättelsen.

 

Kinnunen har en märklig blick för miljöerna. Om det så gäller omgivningarna, redskapen, hantverken eller fattigdomens attribut, är de knivskarpa och detaljrika. Närapå fotografiska. Kanske är det den fotografiska blicken hos Kinnunen som gjort att han tilldelat både Maria och Lahja ett stort fotointresse och ett dokumentaristisk kall. Han förmedlar också starka känslor av ilska, kärlek, frustration, och ensamhet. Genom romanen löper en känsla av vemod och glädjelöshet, kommen av alla möjligheter som bokstavligen sköts i sank av krigets kanoner. Men sakta och säkert framträder det moderna Finland, inte med klackarna i taket kanske, men väsensskilt från tidigare generationers erfarenheter av ödeläggelse och nerbrända gårdar.