Som 21-årig yngling blir Laci inkallad till tyska armén. Han bor i Sverige sedan 5 år men har tyskt pass. Hans dotter Cecilia Boldemann berättar pappans historia i Tibastens sång. Det handlar om ett svek och om fyra helvetiska år som soldat. Laci och en kamrat lyckas med det livsfarliga tilltaget att desertera till de allierade. De hamnar som krigsfångar i ett läger i Kentucky och blir kvar där till kriget är över.

Att skriva sina föräldrars historia kan vara mycket problematiskt. Familjens öde är alltid viktigt för en själv, det blir därför svårt att välja ut och stryka bort när berättelsen formas. Det problemet märks i Tibastens sång. Det är många lösa trådar som inte knyts ihop. Ibland blir det svårt att följa vad som händer. Beskrivningen hur de två unga soldaterna deserterar är gastkramande. Likaså när Laci eller hans kamrat drabbas av obeskrivlig ångest och de närvarande bryter med en örfil eller brottningskamp för att förhindra vansinnet som är på väg.

Det poetiska språket svävar ibland ut och fjärmar läsaren från den konkreta berättelsen. Det är ett språk som är mycket ojämnt där stilbrytningarna inte verkar ha tillkommit medvetet utan bara råkade bli. Men levnadshistorier som Laci Boldemanns är värda att berättas och de ger pusselbitar om den tid som inte ligger så långt bakom oss.