Det verkar vara något visst med fabuleringsförmågan i Västerbottens lappmark? Närmare bestämt i Dikanäs med omnejd. Jag har haft förmånen att lyssna på ett antal anekdoter från dessa trakter av en vän med stor berättartalang. Frejdigt, mustigt, roligt och med en oefterhärmligt dialektklang. Och så kommer nu en romandebut i den andan av en annan av traktens söner, Björn Löfström, som med Babels torn i Bojtikken sätter landskapet på litteraturkartan. Och vilken debut sen.

Romanen utspelar sig huvudsakligen en vårhelg 1960. Det var en tid då även inlandet levde, om inte i välmående, så åtminstone som en del av en optimistisk samhällsutveckling, antalet barn och ungdomar var fler än pensionärerna, och modet var större än missmodet. Romanens berättarjag är nio år, det vill säga samma ålder och på många andra sätt, med samma preferenser som författaren själv vid den tidpunkten. Även om romanen inte ska läsas som självbiografisk törs jag nog utgå från att det litterära stoffet och romankaraktärerna funnits med levande förebilder för ögat och med anekdoterna från gammalt i örat.

Den nioårige pojken är den uppmärksamme iakttagaren av händelseutvecklingen. Han är också den ständige lyssnaren till de vuxnas oavlåtliga pratande. Pappan är i mångt och mycket byn entreprenör och grundaren av Bojtikkens Bär & Fjälldelikatesser. Samtidigt är han också en dogmatisk ordförande i Bojtikkens kommunistiska arbetarkommun. Som sådan har han några trogna medföljare och tillsammans bedriver de en verbal klasskamp mot byns borgerliga element, även om det oftast är världspolitiken som står i centrum för deras politiska analyser och utläggningar.

Om pappan är den extroverte och dominante vars nycker för familjen i ekonomiska upp- och nedgångar, är modern den stabila och jordnära punkten i tillvaron. Oräkneliga är de våfflor hon bjuder till när familjens kök invaderas av släktingar och bekanta under denna vårhelg då  Ludvigs Tivoli reser sitt tält i ena änden av byn och pingstvännerna väntar på självaste Levi Pethrus i sitt Filadelfiatältet i det andra änden.

Så när pingstvänsläktingar kommer på besök går de mer profana gästerna till fadern ner i källaren där någon brygd av alkoholhaltigt innehåll jäser och puttrar, och fortsätter de utsvävande politiska diskussionerna. För under denna helg komprimeras skeendet. Då är det dragkamp mellan byarna, slagsmål vid dansens på Folkets hus, de mer prominenta är ute och fingår, pingstvännerna samlas, lappkungen gör ett nedslag  samtidigt som den riktiga kungen sägs vara i sin fjällstuga, ditskjutsad i landshövdingens bil.

Babels torn är den trädkoja som berättarjaget byggt och som har en ståtlig utsikt över byn. Till saken hör att den med tiden blivit sju våningar hög och tilldrar sig mångas intresse. Att romanen kulminerar vid foten av kojan efter en dramatisk helg är därför helt följdriktigt.

Björn Löfström är träffsäker med detaljer i inledningen av 60-talet. Men han låter också berättelsen ta ny kraft genom att också återberätta händelser som lever kvar i nuet för de många och tidvis originella romankaraktärerna. Det är det sociala livet som beskrivs, vänskapen och konflikterna, samarbetet och motsättningarna, och med den självklara utgångspunkten att man ska fortsätta och leva sida vid sida även imorgon. För sådana är förutsättningarna i glesbygden.

 Lika träffsäker och med absolut precision orienterar Löfström berättelsen i det dialektiska landskapet. För det är viktigt med de nyansskillnader som finns mellan t.ex. Storumanmålet och Vilhelminamålet. Kanske kan det försvåra för en läsare som inte har Västerbottens dialekter nära intill sig, men för mig blir det ytterligare ett positivt tillskott i läsandet. Men på samma sätt som karaktärerna i romanen vet när man ska slå över till rikssvenskan, vet också Björn Löfström hur man ska balansera en roman mellan dialekt och rikssvenska.