Gunilla Linn Persson har skrivit om sin mammas sista tid i livet. En månad, ett månvarv, tog det från beskedet om cancer tills att livet tog slut. Det är en dagbok som är mycket personlig och utlämnande. För drygt tio år sedan kom brevromanen Livstecken, om att gå igenom djupa kriser och svår sjukdom. Debatten blev livlig. Var det försvarbart att skriva så ingående om sina närmaste? Tiden som förflutit har vant oss vid öppenhjärtiga bloggar och dokusåpor där vi får veta allt och lite till. På gott och ont, på ena sidan står en gläfsande hyena och på den andra en livskrisande läsare som kan känna sig mindre ensam av att få del av någon annans liv. Jag studsar numera inte på att läsa om det mest personliga. Det gäller helt enkelt att lita på att författaren har gjort upp med de sina, det är hennes ansvar. Som läsare får vi ta ställning till om det ger något mer än kittlande nyfikenhet.

 

Temat i boken, det komplicerade förhållandet mellan mor och dotter, är universellt och
outtömligt. Alla olyckliga mor- och dotter relationer är olyckliga på sitt eget sätt, för
att travestera Tolstoj. För Gunilla Linns mamma Ilona Francesca, börjar livet med ett
svek, hon blir bortlämnad, kvar på institution ett helt år, därefter fosterhemsplacerad och
adopterad. Hon får inte veta sitt ursprung förrän sent livet. Traumat lever vidare och orsakar
en ”glappkontakt” med hennes egen dotter Gunilla.
Samtidigt med det svåra beskedet om mammans sjukdom, har Gunilla återfunnit sin ungdoms
stor kärlek E. Får man vara lycklig och förälskad samtidigt som ens mor ligger för döden?
Svaret är ett otvetydigt ja, så är livet; svårt, härligt och ständigt pågående.
Det är en skarp kritik av vården, eller snarare den uteblivna vården och det aviga bemötandet
på sjukhuset - en vård utan armar och värme, ett icke-omhändertagande.
Ett månvarv skuldbelägger varken mor eller dotter, utan lyckas med att förstå och förklara,
inte försvara, tillsynes oacceptabla beteenden. Ett exempel på när skrivande som tröst och
terapi är lyckosamt.

Temat i boken, det komplicerade förhållandet mellan mor och dotter, är universellt och outtömligt. Alla olyckliga mor- och dotter relationer är olyckliga på sitt eget sätt, för att travestera Tolstoj. För Gunilla Linns mamma Ilona Francesca, börjar livet med ett svek, hon blir bortlämnad, kvar på institution ett helt år, därefter fosterhemsplacerad och adopterad. Hon får inte veta sitt ursprung förrän sent livet. Traumat lever vidare och orsakar en ”glappkontakt” med hennes egen dotter Gunilla.

 

Samtidigt med det svåra beskedet om mammans sjukdom, har Gunilla återfunnit sin ungdoms stor kärlek E. Får man vara lycklig och förälskad samtidigt som ens mor ligger för döden? Svaret är ett otvetydigt ja, så är livet; svårt, härligt och ständigt pågående.

 

Det är en skarp kritik av vården, eller snarare den uteblivna vården och det aviga bemötandet på sjukhuset - en vård utan armar och värme, ett icke-omhändertagande.

 

Ett månvarv skuldbelägger varken mor eller dotter, utan lyckas med att förstå och förklara, inte försvara, tillsynes oacceptabla beteenden. Ett exempel på när skrivande som tröst och terapi är lyckosamt.