I en tid med framväxande högerextremism och nationalism, inte sällan med fascistiska undertoner, blir Kafkapaviljongen en högintressant läsning. Liksom Samuelsson roman, Jag var en arier, är det en kontrafaktisk berättelse om Sverige som en lydstat i det tusenåriga tyska riket med Speer som Führer efter Hitlers död. Romanerna går att läsa helt fristående även om persongalleriet delvis är gemensamt.

Efter krigsslutet 1945 satt Sigge Eriksson fängslad på Långholmen. Inte för att han var anklagad för något egentligt brott, utan för att den nazistiska regimen försökte värva unga intellektuella att arbeta för det nya riket. I romanens inledning  förstår vi att när han blickar bakåt, 30 år senare, valde han en väg som förde honom upp och in i en kulturelit i den nya staten.

 

Alltså i tillbakablicken: I den repressiva toleransens tecken råder ett relativt lugn efter kriget. Nazisterna har kunnat leverera ett ökat materiellt välstånd, lag och ordning råder på ytan. Men bland de ledande nazisterna finns det en insikt om att samhällets överbyggnad i form av kulturen är nödvändigt för att befästa den ordning som håller på att byggas upp.

 

Ministeriet för Kultur och Propaganda försöker förmå unga författare ur 40-talistgenerationen att bidra med högkvalitativ litteratur till folket som en andlig spis för att lindra såren efter kriget.  Kravet är ingalunda att bidra med nazipropagandistisk litteratur, men den måste hålla sig inom ramen för vad makten kan tolerera. Det är i en avdelningen på Långholmen, Kafkapaviljongen kallad av dem som sitter där, som författarna samlas, eller rättare sagt, sitter fängslade i en utpressningssituation. Författare som Dagerman sitter i Kafkapaviljongen tillsammans med huvudpersonen Sigge.

 

Tony Samuelsson håller en konsekvent linje genom roman. Samhället och medborgarna finner sig till rätta i de nya strukturerna. Det är inget öppet våld på gatorna, fackföreningarna hålls på mattan och judar och kommunister har deporterats till kolonier bortom Ural. Människor är sig själv närmast, motståndet är brutet och den mänskliga fegheten är större än hjältemodet. Det gäller i lika hög grad för författarna som gör sina val med samma utgångspunkt. Många, däribland Sigge, väljer att inordna sig om än under protest. Andra, som Dagerman, väljer en annan ståndpunkt.  Andra verkliga författarnamn som Lars Ahlin och Eyvind Johnson skymtar förbi i handlingen. Sigge blir en symbol för många människors val; anpassning och underordning med den obönhörliga logik, för att inte säga tragik, som följer på detta.

 

Tony Samuelsson har skrivit en rik idéroman, vars innehåll och problematik jag endast kan ge antydningar om i det korta formatet. Det är dock ingen undergiven eller resignerad roman. Tvärtom