Om att hamna i den sociala utförsbackens helvete beskriver Kristian Lundberg med stark självbiografisk inlevelse i Yarden. Bland daglönare och papperslösa i Malmös hamn är man rättslös, osynliggjord och på en plats i samhället som är längst ner i det bortvittrande folkhemmets hierarki. Yarden är en synnerligen stark och osminkad klasskildring.

Yarden kan beskrivas som ett överlevnadsprojekt. Författaren och berättarjaget skriver varje dag. Skrivandet blir en nödvändighet, inte nödvändigtvis som botgöring eller ursäkt för författarens tidigare misslyckanden och tillkortakommanden, utan för den egna självaktningen skull.

I ett dagbokslikande flöde beskrivs den gråa och kalla vardagen, kampen för livsuppehället och möten med människor. Men också vad det var som gick snett. Tillbakablickar till uppväxten i Rosengård med den psykiskt sjuka mamman och den frånvarande och avståndstagande pappan. Kristian befinner sig under arbetarklassen i samhällshierarkin, han är en del av den reellt existerande underklassen i Malmös förorter. Ungdomstiden är fylld av skolk, droger, alkohol, kriminalitet och tillfälliga kneg. Det märkliga är Kristians ständiga läsande och skrivande. Han blir den litteräre autodidakten som stiger uppåt och slutar som en uppburen och spännande poet, romanförfattare och kulturpersonlighet.

Sedan störtar bokens Kristian. Han får inga skrivjobb och hamnar i djupaste fattigdom. Han ramlar genom det sociala skyddsnätet men behåller sin stolthet och tar de jobb som erbjuds för att få mat för dagen. I Malmös hamn, Yarden, får han jobb. I isande regn och blåst, i mörkret och ständigt övervakad pinar sig timmarna fram. Under de långa promenaderna till jobbet (sparar bussbiljetter) hinner han tänka. Yarden är en närgången beskrivning och dokumentation av 2000-talets nya arbetarklass. Det är de korttidsanställda och daglönarna som rör sig inom en växande och okontrollerad arbetsmarknad. De konkurrerar om de tillfälliga skitjobben som erbjuds av skrupelfria arbetsgivare som avskedar alla som uttalar ordet fackförening. De är papperslösa, de tvingas till flera jobb och har arbetsdagar på 15 timmar. Som den nästa enda vita svensk möts Kristian av misstänksamhet. Men de skygga individerna blir till ett kollektiv. Deras utsatthet tvingar dem till en elementär form av solidaritet, om så bara för att lura basen för att stjäla några timmars sömn. Skuggvarelserna blir levande. Dem som alla känner till, men som få känner, framträder som lojala och empatiska medmänniskor.

Yarden tål att jämföras med de klassiska arbetarskildringarna. Kroppen värker av trötthet, kylan och smutsen tränger sig på, men intellektet är obrutet. Istället för självömkan hörs rösten av en som känner vreden av klassamhällets djupaste orättvisor. Yarden är arbetarlitteratur av en författare som inte gör anspråk av tala i arbetarklassens namn. Därtill tycks Kristian Lundberg vara en alltför stor individualist och solitär. Det sista han gör är att romantisera arbetet. Han skriver för att överleva, han skriver för sin egen del. Det självupplevda gör romanen trovärdig men hur mycket som är direkt självbiografiskt vet jag inte.

Kristian Lundberg serverar ingen rak och episkt berättande prosa. Texten är ändå lättåtkomlig och suggestiv. Det är tankar, minnesbilder, omtagningar och berättande episoder. Det finns en tråd att följa och det är en historia som man inte vill gå mista om. Språket har en egen och karaktäristisk stämma. Ibland känns det korthugget, rått och närgånget. Nästa stund är det vackert filosofiskt drömmande. Yarden är ett stycke poetisk socialrealism.