Karolus Karlsson liv och verk är Kjell Johansson senaste roman. Det är ett tonartsbyte om man jämför med den hyllade romantrilogi ”De utsatta”: Huset vid Flon, Sjön utan namn och Rummet under golvet. Denna gång serverar Kjell Johansson en tragikomisk skröna och fabulerar mustigt och ordrikt om det svenska nittonhundratalets samhällsutveckling. Inte heller denna gång viker Kjell Johansson från de utsattas sida.

Karolus och hans storebror John-Erik blir tidigt föräldralösa under förra seklets första decennium. Som medellösa hamnar de på den närliggande herrgården i ett socialt experiment. Obemedlade barn med begåvning skulle ges möjlighet till bildning medan vanartade barn ur överklassen skulle fostras till dugliga medborgare av det fysiska arbetet. Karolus finner nåd under den dominante Master, medan John-Erik blir placerad bland de vanartade. Det är också han som först genomskådar den egentliga innebörden och egenintresset när de besuttna ska visa sin välvilja över samhällets sociala utveckling. Karolus och John-Erik rymmer fältet tillsammans med Maria, en liten tyst flicka som helst förmedlar sig till omgivning genom att buktala. Tillsammans hamnar de på en resa genom Sverige och genom årtiondena som cirkusarbetare och bondkomiker.

Karolus är i många stycken en naiv drömmare. Han har fått korn på den sköna konsten via Tegnér och Goethe men tvingas livnära sig på simpel underhållning, men drömmer om att få sätta upp en riktig revy. John-Erik är realisten som med sin fysiska råstyrka tar för sig, både av brodern kommer det att visa sig, och av vad livet för tillfället har att erbjuda. Deras vägar skiljs åt för en tid.

Karolus och Maria fortsätter att leva tillsammans, efter flera decennier som partners vågar de lyssna efter känslorna. När medelåldern gör inträde sätter de bo i Midsommarkransen, inte långt från den plats där Karolus föddes. Nu är det ett helt annat samhälle, landbygden har ersatts med tätort, hyreshusen och affärerna står där det var ängar. Kjell Johansson rör sig hemtamt i den miljö som så ofta är epicentrum i hans romaner.

Men säg den lycka som består. Karolus överges och tomheten blir för stor för hans själ och mentalsjukhuset Långbro blir hans nya hemadress. Där för han möjligheten att förverkliga sina drömmar om den stora och sanna konsten, han sätter upp Goethes Faust. När 70-talet kommer har Karolus och Maria återförenats på ålderns höst och ambitionerna om att till sist på sätta upp en enastående revy i Karl-Gerhards anda strandar i ett porrshows-tält på Kiviks Marknad.

Tonen i romanen är stundtals sprudlande av glädje och galna upptåg. I andra stunder är den sorgsen och melankolisk. Ungefär som livet är. Men trots att serveras dråpligheter och oväntade infall i en lång rad är romanens anspråk givetvis något mer än att endast vara komiskt underhållande, vilket i sig är svårt nog. Vi förväntas fundera över konstens och kulturens speglingar i samhället, värdera samhällsutvecklingen i ljuset av en oansenlig människas öde och reflektera över lojalitet och svek.

För vad blev det egentligen av Karolus Karlssons liv och verk? Vad blev det egentligen med vårt folkhemsbygge?