Döden, döden inledde Astrid Lindgren sina dagliga telefonsamtal med systrarna. Tankar kring den annalkande döden finns hos alla människor. Hos Åsa Nilsonnes huvudperson Lina i en ”En passande död” upptar tankarna en stor del av vardagen efter att hon fått en demensdiagnos. Diagnosen förskräcker henne. Hon vägrar se sig själv i ett mänskligt ovärdig borttynande. Därför vidtar hon mått och steg.

När den bara drygt 50-åriga psykologen Lina upptäcker att hon inte längre kan tyda sin klocka uppstår en misstanke om att hennes hjärna inte fungerar som den ska. Av flera möjliga orsaker visar det sig vara det värsta tänkbara, en begynnande Alzheimer. Hon har egna erfarenheter av en mor som nyligen dött efter en lång tids demens. Hon fattar snabbt beslut om att hennes egen dotter, tillfälligt bosatt i Asien, inte ska behöva bära ansvaret för en borttynande mor i en process som kan dra ut under många år utan någon form av meningsfull relation.

 

Lina är ensamstående och med ett begränsat socialt liv. Hon bestämmer sig alltså för att vidta mått och steg för en passande död. Nu är frågeställningen om vad som är en passande död inte alldeles enkel och självklar. Lina söker svaret bland filosoferna. Kejsar Kangxis ord om livet fastnar: den femte och men också svåraste välsignelsen på ett lyckligt liv är en passande avslutning på livet. I Marcus Aurelius Självbetraktelser finner hon styrka i att den som möter döden med förnuftet istället för med känslorna behöver inte vara rädd. Hon är ytterst rationell i sina överväganden. Hon väljer en död som inte belastar någon i hennes omgivning av skuld eller dåligt samvete. Hon slutför planeringen och ser fram mot ett gott liv av den tid som återstår.

 

Tiden börjar ticka mot hennes passande död. Men i väntan på denna får Lina ett erbjudande. En av hennes läkarbekanta som känner till hennes diagnos har kontakter med ett forskningsteam som är Alzheimer-gåtan på spåren. Lina erbjuds att delta i ett projekt som handlar om att ta ”omskolade” hudceller och föra in dem i hjärnan. Hon har inget att förlora och ställer därför upp som klinisk försöksperson i detta hemlighetsfulla och prestigefyllda projekt. Inte helt oväntat finansieras projektet av ett stort läkemedelsbolag.

 

Åsa Nilsonne rör sig hemtamt och säkert i ämnena hjärna, demens och forskning. Nilsonnes erfarenheter och kunskaper som psykiatriker och professor i medicinsk psykologi skapar trovärdighet genom hela berättelsen. Beskrivning av den smygande sjukdomens tecken i vardagen känns väl underbyggda. Konsekvenserna av marknadskrafternas intrång i och påverkan på den medicinska forskningen får en träffande och kritisk beskrivning

 

Åsa Nilsonne kopplar onekligen ett intressant grepp kring en rad etiska och existentiella frågor i En passande död: demensvården, forskningen, vem ska bestämma om livets slut, relationer till de närmaste, vad som är ett värdigt liv. Hon tar dessa allvarliga ämnen och lägger över dem i en ”kampen-mot-klockan-thriller”. Jag trodde mig ha genomskådat intrigen och upplösningen på ett tidigt stadium, men det visade sig helt fel.

 

Det är en tankeväckande bok fylld av oroväckande frågor och en smart intrig. En bladvändare om demens, det ni. Och vad som är de rätta svaren kan vi alltid fortsätta diskutera. Romanen inleds med ett citat av eutanasiförespråkaren Didier Sicard: Döden är det ögonblick i livet då individens självständighet bör respekteras allra mest. Det skulle kunna stå som avslutning här. Men jag lägger ändå till Astrid Lindgrens ord till Margareta Strömstedt under en inspelning av ett TV-program:  "Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala."