Ninni Broms Dahlgren, 2009-09-03

Miiko Virtanen har i hela sitt liv velat vara svensk. Han trivs inte i sin finska kropp. Han vill vara så empatisk, demokratisk, pedagogisk, lugn, vacker och harmonisk som alla svenskar är.

Han kallar sig nationalitetstransvestit och bestämmer sig för att skaffa sig en svensk identitet, med en svensk barndom och en svensk familj med fru och två barn. Han lyckas efter stora ansträngningar och en del, för andra, mycket ödesdigra misstag. Med en noggrann planering blir han en ursvensk göteborgare som heter Mikael Andersson. Han dyrkar den svenska folkhemsidyllen, Per Albin Hansson, Olof Palme och Anna Lind är hans stora idoler. Allt svenskt är bra, allt finskt skäms han för och föraktar. Beskrivningar av hur lyckat allt det svenska är, framkallar samma känslor som Joakim Pirinens Familjen Bra. En kväljande känsla infinner sig, man värjer sig, vill protestera, blir smått förbannad. Provokationen fungerar. Det är en berättelse som innehåller äkta kärlek och satir. Handlingen går framåt i rasande fart, plötsligt i ett debattprogram i TV hör Mikael/Mikko säg själv plädera för att krigsveteranerna ska få en rejäl ersättning av staten! Hans finska bakgrund har brutit igenom den falska fasaden, hans sanna finska jag knackar på inifrån och vill komma ut.