Efter mörkrets inbrott - Haruki Murakami

Det finns en speciell filmisk känsla i Murakamis roman Efter mörkrets inbrott. Dels för det uppenbara: vissa scener återges som kameraåkningar och zoomningar medan andra är uppbyggda som scener och tablåer. Dels förstärks den av att nattlig sömnlöshet i japansk storstadsmiljö som återfinns i Sofia Coppolas Lost in translation är påtagligt närvarande.

Men man ska inte dra liknelsen för långt, inte heller framställa Efter mörkrets inbrott som ett förtäckt filmprojekt. Murakami är en alltför egensinnig författare för att jämföras med någon annan än sig själv. Och då kan man givetvis se en skillnad mellan Efter mörkrets utbrott och till exempel de långt mer ambitiösa projekten 1Q84 eller Kafka på stranden. Efter mörkrets utbrott daterar sig också mitt emellan båda dessa.

Handlingen utspelar sig under en natt som en observation av skeenden. Klockslagen finns i kapitelindelningen och det förstärker realtidsupplevelsen.  Det sker möten och slumpvisa sammanträffanden, det inträffar saker, det rör på sig. Vi har t.ex. två unga kvinnor, systrarna Mari och Eri som är varandras motsatser. Mari lider av sömnlöshet, medan Eri har sovit oavbrutet i två månader. Mari  är alldaglig. Eri är vacker och begåvad på alla sätt. Mari träffar en ung jazzmusiker och de slår följe i natten. De skiljs åt och träffas på nytt. Samtidigt betraktas den sovande Eri genom en tv-monitor och dras in i den, oförklarligt och surrealistiskt. Men det sker och det noteras. Ingenting konstigt med det.

Nya möten och vi följer något nytt skede i natten, till syns slumpmässigt men ändå sammanlänkat. På ett lovehotell misshandlas en prostituerad, en övertidsarbetande IT-tekniker sitter ensam på ett kontor, en nattlig bilfärd. Den betraktande kameran sveper högt över allt detta och gör objektiva registreringar. Små, nästan omärkbara sammanträffanden påverkar händelseutvecklingen. Fjärilseffekten kallas det när en marginell påverkan i ett system får stora och oförutsägbara effekter någon annanstans. Om Murakami är bekant med kaosforskningen låter jag vara osagt, men han beskriver också kaoset i en synbar ordning.

En säregen stämning skapas av natten, de sjabbiga nöjeskvarteren, de unkna barerna, människor utan betydelse för samhället, de obemärkta och anonyma storstadsvarelserna, katterna som stryker omkring. Efter mörkrets inbrott är en baksidesskildring där ont möter gott och där de onda rör sig fritt medan de goda övervakas. Som sig bör med Murakami finns de symboliska bilderna – katterna har redan nämnts - men också bläckfisken, som likt statsapparaten låter sina tentakler nå ut över och bevaka samhällets individer, men efter mörkret inbrott pågår aktiviteter utanför dess kontroll. Murakami återkommer gärna till det totalitära och förtryckande. Som författare uttrycker han också mer individualistiska än kollektivistiska ideal.

Hurusom, den forne jazzbarägaren som sadlade om till författare rör sig uppenbart hemtamt i de miljöer som skildras och där de musikaliska slingorna ekar i natten. Det är inte lika brett anlagt som vi är bortskämda med, men samtidigt känns det också i viss mån befriande. Trist vore om Haruki Murakami blev en helt igenom förutsägbar författare i allt det surrealistiskt oförutsägbara.