Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer

Clara är på besök hos sin mamma Berit. Relationen är ansträngd och spänd. Berit lever i en liten värld med trångsynt perspektiv; TV-soffan, korsord, rea-shopping och dessutom babykläder till dottern som inte ens är gravid. I Claras ögon är Berit pinsam. Avståndet dem emellan har vuxit i takt med att Clara lämnat sitt klassursprung. Men minnen och identitet är inget lättflyktigt.

Sara Beischer tillhör en ny generation klasskildrare i svensk litteratur. Debuten Jag ska egentligen inte jobba här från 2012 handlade om hur en ung människas drömmar ställs mot ett arbete inom äldrevården. Tanken förs osökt till förra generationens arbetarskildringar, t.ex. i Mats Berggrens debutroman Orent ackord om en ung människas drömmar i konflikt med ett arbete vid bilindustrins löpande band. Underklasskildringen har flyttats från industri till vård och omsorg. Det är både bra och nödvändigt att klasskildringar gör den förflyttningen emellanåt.

I Beischers senaste roman, Det finns råttor överallt utom på Antarktis, uppstår en känslomässig kontakt tillbaka till ursprunget och uppväxten i samma stund som Clara är i färd med att avsluta det av lojalitet framtvingade besöket hos mamman som nämns i ingressen. På tågstationen får hon syn på en person, eller snarare en skepnad rån skoltiden.

Beischer förflyttar Clara i tiden, till 90-talet och hennes högstadietid. Det finns ingen originalitet i detta. Det som ändå särskiljer romanen från flertalet andra uppväxtskildringen är att fokus inte ligger i individuella problem eller hormonstinna relationer utan på klass och social miljö.

Claras familj är hennes mamma, den ensamstående städerskan som försöker att få hushållsekonomin att räcka både till hyra och mat. För mer finns det inte råd till. Märkeskläder, semesterresor och häftiga upplevelser ligger utanför Claras räckvidd, möjligtvis i hennes drömmar. Till och med Claras studiebegåvning blir en belastning eftersom hennes livskompass är inställd på något praktiskt program för att få ett hederligt yrke.

Claras jämbördiga kompisar Lill-Tobbe och Röen har till och med ännu sämre sociala utgångspunkter. Det uppstår en klassgemenskap på hopplöshets grund. I den ännu inte helt klassegregerade skolan finns givetvis också klasskamrater (!) från villakvarteren en bit bortanför de trista hyreshusen som är Claras hemmaplan. Sara Beischer har uppenbarligen egna och relativt nya erfarenheter från skoltiden som överförs med både dråplighet och största allvar. Vuxenblivandet är ett tacksamt område att ta ut svängarna; jargongen, tidsmarkörer, sexualiteten, osv.

När Christan Beker anländer till skolan störs balansen. Han är totalt oförutsägbar och respektlös, en anarkistisk själ och en katalysator för underliggande känslor. Christian står utanför den de sociala hierarkierna, han upplöser den sociala ordningen. Kort sagt, han är lärarnas och rektorns mardröm. Clara och Beken dras till varandra. Claras jämvikt störs, men i Beken ser hon något spännande upproriskt men också något sårbart och skört. 

Bilden av mamman Berit förändras successivt genom romanen.  Den pinsamma, nästan infantila morsan,(om betraktaren är av bildad medelklass) är en hårt arbetande människa som vill leva ett värdigt och anständigt liv. Livet ska inte fyllas av ouppnåeliga drömmar. Man får hålla till godo med det lilla och vara nöjd med det. Kärleken och uppoffringen för den faderlösa dottern är stor, på gränsen till självutplåning.  Att hon själv är märkt av klassamhällets undergivenhet påverkar inte hennes gränslösa lojalitet till tonårsdottern som inte vill kännas vid en alltför påträngande och beskyddande morsa.

Sara Beischer har inte skrivit någon omistlig roman. Men, handen på hjärtat, hur många romaner är det? Värdet ligger just i det att det är en modern klasskildring, en fattigdomsskildring, som få författare vare sig har kunskap eller erfarenheter att skriva om. Så läsvärd är den sannerligen.