En trädgård för dissidenter - Jonathan Letham

En trädgård för dissidenter utges för att vara en politisk roman som följer den amerikanska radikalismens historia under tre generationer, från arbetarkamperna på 30-talet till dagens Occupy-rörelse. Med endast det för ögonen och med förväntning på en seriös politisk roman, finns det en risk för besvikelse. Men om man nöjer sig med en smart skriven och ironisk hållen betraktelse över stalinistisk bankrutt, flummig 60-talsvänster och spontanistisk Ockupera-rörelse som ett sätt att beskriva vänsterns dilemma i kapitalismens och antikommunismens högborg, ja då väntar en underhållande läsning.

Rose Zimmer, judinna av polsk börd, har medlemsbok i det kommunistiska partiet. Hon är lika uppslukad av de ideologiska teserna som oförmögen att bygga normala sociala relationer. Äktenskapet havererar och maken ”förvisas” av partiet till Östtyskland. Själv blir Rose utesluten ur partiet efter en politiskt inkorrekt kärleksaffär med en svart polis. Från att ha försvarat Stalin-Hitler-pakten och följt med den 180-gradiga svängen till Folkfrontspolitiken blir Rose fullständigt förkrossad av Chrusjtjovs avslöjandena på den 20:e sovjetiska partikongressen om den stalinistiska personkulten och de mänskliga övergreppen i Gulag.  Därefter ägnar sig Rose åt sin judiska identitet, drömmen om det perfekta bostadsområdet Sunnyside Gardens, och ett hängivet försvar av Abraham Lincolns politiska arv.

Dottern Miriam är, om inte ännu mer välformulerad, rapp och intellektuellt skärpt än sin mor, och det vill inte säga lite. Parallellt med hennes uppror mot stelnad borgerlighet frigör hon sig från Rose. Deras spända relation börjar när Rose kör in Miriams huvud i en gasspis under ett verbalt tumult. Miriam röker på, blir hippie, kärar ner sig i en protestsångande like, föder en son som hon överger för ett äventyr i Latinamerika. Det slutar inte så ärorikt som tanken var.

Sonen Sergius, slutligen, växer upp föräldralös på ett kväkarinternat efter att Miriam före sin avresa till Latinamerika gett strikta förhållningsorder att om hon inte återvänder ska Rose under inga omständigheter bli vårdnadshavare. Sergius söker sina rötter och finner sig ingå i Occupy Wall Streetrörelsen.

Det är alltså tre generationer inom samma familj som bär upp var sin del av historien, men utan strikt kronologiskt berättande. Utöver dessa finns ytterligare ett antal intressanta karaktärer som accentuerar Letham tes om att identitetspolitiken – etnicitet, religion, sexuell läggning, osv – helt överskuggar frågan om klass när den amerikanska radikalismen historia ska skrivas.

Jonathan Letham skriver fyndigt med mängder av intelligenta oneliners.  Språkligt är det ett verbalt fyrverkeri, närmast en upphettad vulkaniskt lavaström av ord som aldrig tycks sina. Ironierna dryper, men inte föraktet. Det finns ett inkännande i Rose, Miriams och Sergius liv.  I Lethams fiktiva värld är de ganska tragiska och naiva personer. De kämpar och är trogna sina ideal, men hela deras politiska mission rör sig utanför den reella politikens sfär. De blir individer i rörelser och sammanhang som befinner sig fjärran från dem som de vill lösa från sina bojor. Och visst går det att hålla med när bilden formas av detta persongalleri. Men det finns en risk att man bortser från andra erfarenheter från den amerikanska radikalismens historia. För den är inte oviktig eller obetydlig.

Letham har skrivit med utgångspunkt av egna erfarenheter och iakttagelser, inte minst hur han skriver in staden New York, Bob Dylan (!), den judiska identiteten och föräldralösheten. Personligen tror jag inte att Jonathan Letham haft ambitionen att skriva DEN politiska romanen som fångar hela den amerikanska radikalismens historia. Kanske är Letham desillusionerad och skriver av sig en del av frustrationen över att USA förblir vad det är trots alla aktivister och protester. Vad vet jag. Så länge tonen är varm och inte föraktfullt raljant är det OK för mig.