Tionde december - George Saunders

Jag kunde inte motstå hypen kring George Saunders novellsamling Tionde december. Det blev tvunget att läsa ännu en sent framsprungen äldre vit amerikansk författare (läs Richard Yates, John Williams, Cormac McCarty, m.fl). Någon börda blev det dock inte. Saunders skriver egensinniga noveller som punkterar, eller åtminstone, sätter nålstick i den amerikanska drömmen. Med små surrealistiska infall klär han av samtiden. Det är hisnande, oroande och aldrig förutsägbart.

Språket och texterna kränger till och tar nya vägar, replikskiftena känns äkta och vardagliga, ord och uttryck kan vara slang eller helt enkelt påhittade. Tonen är väl anpassad till händelser och miljöer som sker på gränsen mellan det verkliga och det overkliga. Om det fanns en litterär genre som kallades den orealistiska realismen så skulle Saunders ha en befäst position inom denna.  Bäst framkommer det i de något längre novellerna där känslan av tätnad mystik hinner få fäste.

Personerna som befolkar Saunders noveller har inga framgångssagor att berätta. Det är oftast ganska tragiska och misslyckade individer. Men med alla de brister och tillkortakommanden de bär på, skildrar Saunders dem med empati, de är mänskliga om än inte alltid sympatiska.  Det är också genom dessa utelämnade, bortglömda,  negligerade och osedda individer som Saunders kritiska blick på orättvisorna i samhället framträder. Men man tvingas bromsa in och tänka. Det blir inte omedelbart påtagligt eftersom Saunders rör sig strax utanför det realistiska. Han skapar gärna en känsla av en Kafkaartad nära framtid, lite science fiction-light.

I Semplicaflickorna, samlingens längsta novell, skriver han om ett medelklassområde med villor, flotta bilar och välskötta trädgårdar. Den familj som står allra längst ner i den sociala skalan i området ges plötsligt en möjlighet att förändra sin situation, de vinner en inte oansenlig lottovinst. Men istället för att sanera familjens ekonomi, beslutar föräldrarna att överraska den äldsta dotter med en födelsedagspresent värd namnet.  Deras mer välbärgade grannar har låtit smycka ut sina trädgårdar med den senaste trenden, Semplicaflickor.  De vill att dotterns status ska uppnå nya höjder genom att även hon ska bli ägare till en installation av Semplicaflickor.  Det handlar om unga kvinnor, med bakgrund som prostituerade och utnyttjade, från Sydostasien, Moldavien, m.fl. länder, sammanbundna vid varandra genom en lina som trätts genom hjärnan, svävande i den svaga vinden och som kan höras prata med tunna röster på obegripliga språk. Den äldsta dotter blir förtjust eftersom hon nu stiger i anseende bland sina skolkamrater. Den yngsta dotter blir beklämd och agerar därefter.

Ännu mer absurt och skrämmande blir det i Flykten från spindelhuvudet där några intagna i ett fängelse ingår i ett psykologiskt test. De tillförs en kemisk substans som gör dem sexuellt hyperaktiva.  Experimentet går ut på att undersöka om det helt går att avskilja sexet från känslor. Från ett kontrollrum testas gränserna mellan kropp och själ, mellan empati och antipati.  

Och på den vägen fortsätter det.  Tio noveller, några försvinner snabbt i glömska, medan andra dröjer sig kvar.  Saunders presenteras som en ”författarnas författare”. Han är om man får tro på marknadsföringen, hyllad och beundrad av författarkollegor, men har aldrig riktigt fångat den stora läsarkretsen.  Kanske blir det ändring nu när han för första gången översätts till svenska.