Ninni Broms Dahlgren, 2009-11-12

Det går inte att slita sig från berättelsen om kvinnan som bor i bilen. Vad har hänt henne? Vem är hon? Hon som inte ens gett oss sitt namn, har parkerat utanför Ikea, där finns rena toaletter, gratis kaffe vissa tider och en buffé som det går att tjuväta från.

Att sova i bilen är obekvämt så därför blir det korta små sovstunder på sängavdelningen. Det går att planka in på badhuset med några förvillande gester. Det blir en slags Robinson-berättelse om att klara sig, som en manual för hemlösa. Ibland kommer någon på henne, hon bli igenkänd men slingrar sig skickligt undan. Så sakteliga sipprar orsaken till hennes belägenhet fram. Men hon kämpar intensivt för att hålla stilen och ytan så finputsad som möjligt. Det är genom sin sociala förmåga kombinerat med den tvingande situationen som hon träffar människor hon annars aldrig skulle umgås med. Genom de nya kontakterna öppnas hennes ögon och hon ser ett annat liv än i villan på Kaprifolvägen.

På ett elegant sätt visar Kadefors hur fasta vi är i våra grupperingar och hur farligt det känns att hamna utanför. Att Sylvia grävde sin egen grop fyllde henne inte med sådan skam att hon gick under. Därför känns hon så förunderligt stark mitt i eländet, rent overklig. Vi får aldrig veta hur hon blev den streber hon egentligen är, vilken barndom hon har haft. Det är bara i förhållandet till den fräsiga dottern Jonna som känner sig grymt sviken, som vi kommer nära starka känslor. Sara Kadefors kan berätta en historia, både språk innehåll och upplägg gör boken till en riktig bladvändare.