Vintersystrar är en roman om vänskap och arbete, om systerskap och klass. Om Amina och Lollo, två vänner från samma stad, båda med gnagande barndomsvåndor i bagaget och en nutid präglad av hårt arbete i vita busaronger på Södersjukhuset i Stockholm. En försöker organisera en kamp mot försämrade arbetsvillkor och den andra inleder en relation med den överläkare som står ansvarig för nedskärningarna.

Vi stiger rakt in i handlingen, det är nutid och Amina tänker på Lollo samtidigt som kanten av ett handfat skaver mot hennes rygg. Han som håller om henne heter Kollwitz i efternamn och är överläkare, hans hår börjar gråna och hans ord väger tungt. Kollwitz, släkt med sjuksköterskan och konstnären Käthe Kollwitz, hon som i början av 1900- talet kämpade för barns och kvinnors rättigheter i en värld präglad av krig och framväxande kapitalism, där just deras röst inte var mycket värd.

I centrum för handlingen står dock Lollo och Amina som lär känna varandra via brev när de är mellanstadiebarn. Amina blir den brevvän Lollo så länge sökt efter, i hennes bokhylla står en låda för breven redan förberedd. Lollo bor med sina tigande föräldrar i en förortslägenhet i Stockholm och Amina bor med sin traumatiserade mamma och Ove i en lägenhet i en annan förort i samma stad. Amina och Lollo, vännerna som tagit sig fram genom livet sida vid sida. Skolkat sig genom omvårdnadsgymnasiet, suttit intill varandra på torget om kvällarna, längtat efter det där inre modet och framtiden med en folköl emellan sig. Skyddat och tagit hand om varandra och nu byter de om i samma omklädningsrum i källaren på Södersjukhuset.

 

Vintersystrar är kanske mer än annat en roman om vänskap. Vänskapen, den som inte finns för att tjäna något annat syfte än att vara, förbehållslöst. Blir den bara ett hinder i en värld där vi förväntas klättra på, över varandra? Och vad händer med systerskapet när plötsligt den så eftertraktade förändringens (förvandlingens, förträngningens?) dörr öppnas rakt framför en?

 

Weithz skriver fram systemkritik genom att ställa den enskilda människan i förgrunden och det är effektivt, rafflande och spännande. Hans känsla för nutid är lyhörd liksom hans blick för huvudkaraktärerna upplevs öm och kärleksfull. Det är stundom mycket rörande bilder av vänskap som målas upp. Som den då Amina plötsligt slutar skriva brev för att hon skäms för sin handstil och de löser det genom att Amina istället får ringa sina brev till Lollo.

 

Det finns dock somligt som skaver, som en del detaljer kring sjukhuslivet och arbetet som sjuksköterska, de känns en aning påklistrade. Jag hade också önskat mig mer arbetsskildring och problematisering av en roman som sägs vilja skildra just arbete. Analysen av makt känns grund och dimensionen klass märkligt stillastående. Weithz har dock förmågan att skriva medryckande, han håller sig nära karaktärerna vilket gör att Vintersystrar trots allt är en roman som är svår att lägga ifrån sig då en väl slagit upp pärmarna.