Heddas familj tillhör den övre medelklassen och bor i Professorsstaden i Lund, precis som författaren. Det borgliga livets seder och bruk begränsar familjen; modern är kuvad och anpasslig, fadern sträng och sjuklig. Hedda som enda dotter får betydligt snävare ramar än de tre sönerna. Hon prisas för sin händighet, allt hon tar i blir fint och lyckat. Hon kan laga festmåltider, hon kan sy efter avancerade mönster. Trots att hon tar studenten med högsta betyg i de flesta ämnen, är det en självklarhet att hon som ska stanna hemma och stötta och hjälpa mor när far och lillebror är sjuka.
Författarens källa är några fotografier från 1917 och några år framåt. Utifrån dem befolkas romanen och berättelsen börjar leva. Combüchens sätt att beskriva är suveränt. Hon kan detaljer kring klädskapande, mat och måltider, tidens gatubild och sätt att föra sig. Liknelserna är träffande och roliga. Allt ger tillsammans en stark känsla av närvaro, man upplever texten, läser den inte bara.
Efter studenten vill Hedda till varje pris flytta hemifrån och som acceptabel nödlösning söker hon in på en tillskärarkurs i Stockholm. Där får hon klara sig bäst hon kan, det blir kämpigt och ensamt men det är hon själv som styr.
När Hedda möter kärleken finns ingen hyssjande tidsanda i berättelsen kring deras heta kärleksmöten. Inga känslor av skam och skuld tynger. Det känns befriande och är en stark kontrast till Heddas tidiga familjeliv.
Livet går vidare och Hedda följer med och styr inte längre, hennes höga betyg blev ingen avstamp för en karriär. Men Hedwig är inte missnöjd med det, hon ser inte livet som förspilld tid utan är nöjd. När författaren mot slutet deklarerar att allt är fiktion, även Hedwig, blir jag inte överraskad. För vad är sanning? Känner däremot igen livshistorien från många kvinnor som kommer från de övre skikten i samhället.
Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)