Jan-Olof Carlsson, 2009-11-10

Jag är en poetisk analfabet. Jag har uppriktig svårt för formen. Kanske har det att göra med formatet med den ofta spaltmässiga läsningen och onaturliga meningsbrytningar. Jag vet inte. Diktboken Ödemarkerna blev mot dessa odds en läsnjutning.

Med viss bävan lade jag upp Tomas Tidholm senaste diktsamling Ödemarkerna. Till min förtjusning fann jag en njutning i läsningen. De korta prosadikterna beskriver platser och landskap som framträder likt små målningar, knapphändigt befolkade med enstaka människor som betraktare. Som titeln anger handlar det om oftast om enslighet, tystnad och öde marker, men som på inget sätt känns ogästvänliga. Snarare framträder inbjudande och intresanta miljöer som varje nyfiken människa torde vara intresserad av. En väl avvägd stämning vilar över sidorna.

Tomas Tidholm har en stor precision i utelämnandet mellan meningarna. Orden som inte står där tvingar en att ta små tankehopp, men utan att man tappar kontakten och förståelsen. Den underfundiga humorn framträder, det dråpliga finns också att upptäcka i den karga ödsligheten.

I ett 20-tal bilder har Karin Mamma Andersson förhöjt känslan för de miljöer som Tomas Tidholm beskriver. Hennes bilder är inga illustrationer. De står för sig själva, det är en egen konstart som Karin Mamma Andersson behärskar som få andra. Men just samspelet mellan Tidholms prosabilderna och Andersson målade bilderna förhöjer läsvärdet av Ödemarkerna så till den grad att en poetisk analfabet blir betagen.