Jan-Olov Carlsson, 2010-05-11

Han föddes till dövhetens tystnad. Hon begåvades med en särdeles sångtalang. Albert och Helena var bror och syster, med olika förutsättningar för livet. Agneta Pleijel avslutar sin släktbaserade romantrilogi i artonhundratalets Stockholm med en fascinerande historia om tenoren och hovsångaren Isaac Bergs familj.

Agneta Pleijel behärskar konstens att med stor känslighet återskapa miljöer, tidens samhällsfrågor, vetenskapsdebatter och utvecklingsanda oavsett vilken tid det handlar. Så var det i Drottningens chigurg (2006)och likaså i Kungens komediant (2007). Frågan är om inte Syster och bror är en ännu mer närgången och skicklig belysning av det förgångna. Det historiska materialet är förvisso större och tiden är närmare vår egen. Anekdoter och minnen, liksom brev och korrespondens finns bevarade. Agneta Pleijel överför materialet till vacker prosa med anslag av gamla uttryck och grammatik, men utan överdrifter som skulle tynga läsningen. Kanske är det också de historiska förebildernas intressanta och tragiska öden som får berättelsen att skälva och vibrera trots den lågmälda och varsamma tonen.

Albert Berg föddes döv. Det kan ses som en dubbel tragik eftersom familjen bokstavligen levde av och för hörselsinnet. Alberts blir stum och språklös och hans känslomässigt förtrogna blir systern som föds några år efter honom. Redan vid nioårsåldern skickas Albert till den nystartade Manillaskolan för döva. Skolan blir en brutal kontrast till den skyddade familjetillvaron, men också en dörr till ett socialt liv med teckenspråkets möjligheter. Albert blir en självständig och fri natur. Han kommer att utbilda sig till målare, flacka runt i Europa, bilda familj och också bli en representant för de döva i Sverige. Romanen utvecklar sig stundtals till ett stycke initierad dövhistoria.

Helena blir i praktiken ett ensambarn i familjen. Hennes sångtalanger utvecklas av Isaac, en av tidens främsta musikpedagoger med bland annat Jenny Lind som en av sina elever. Isaac bär på skuldkänslor över att sonen födds döv. Han försöker gottgöra det med att ge honom konstnärsutbildning utomlands Han bestämmer att familjen ska flytta med och rycker Helena ur en spirande romans. Isaac är en auktoritär far som sällan ser till Helenas bästa. Han bestämmer att hon inte ska få uppträda på scen utan endast framträda vid mindre sociala sammankomster som ett eftertryckligt bevis för Isaacs storhet. Även hennes kärlekslösa äktenskap med brukspatron Hjalmar Petré är en försakelse till fadern.

I Helena beskriver Agneta Pleijel tidens kvinnotragik. Förälskelse och åtrå måste undanhållas, utveckling och karriär förnekas, äktenskapets tvångströja och de patriarkala strukturerna som förkrymper. Själens bottenlösa förtvivlan störtar henne slutligen i fördärvet.

Syster och bror pendlar mellan fiktion och släktforskning. Agneta Pleijels berättarjag hörs ibland rättframt kommentera det faktum att det är hon som läser och tolkar gamla brev och dokument. Trots allt är karaktärerna hennes morfars far och faster och det med endast tre generationer bort finns de i högsta grad närvarande som faktiska personer också.

Som ett ödets ironi ler lyckan mer åt den på förhand uträknade dövpojken än åt den charmerande söta flickan med de gyllene stämbanden. Om det är en slump, eller om det beror på samhälleliga strukturerna, inte minst inom artonhundratalets borgerskap, kanske inte går att besvara. Men som i varje annan roman av Agneta Pleijel lever inte människorna vid sidan av samhället. De blir levande och uttrycksfulla karaktärer just i det att hon fångar dem i ett historiskt skede. I Lord Nevermore briljerade Agneta Pleijel med den konsten. I Syster och bror lyckas hon också att ta med klass och kön är oundgängliga faktorer att beskriva samhället.

Som ett kuriosum slutar Syster och bror där Vindspejare börjar. Cirkeln är sluten. Agneta Pleijel har skrivit med en passare stadigt i handen.