Vera Lynoe, 2016-11-15

De oroliga är en roman om att åldras. Om att dö och om att leva. Om föräldraskap och barnaskap och allt är skildrat med närvaro och ömhet, utan att kännas efterhandskonstruerat intimt, sentimentalt och vemodigt. Istället tillåts den sorg som blottar sig mellan raderna vara just sorg, över det som inte blev och det som kunde varit något annat.

Linn Ullman och hennes far Ingmar Bergman påbörjade ett arbete medan han fortfarande levde. De skulle skriva en bok tillsammans, om att åldras. Hon skulle intervjua honom. Men tiden går och när så väl intervjuerna görs är han gammal, minnet sviker liksom kraften, vitaliteten. Till råga på allt är ljudkvalitén på inspelningarna usel och bandspelaren blir liggande länge innan hon tar fram den och, i början mycket plågat, spelar upp sin fars och hennes röster på nytt. Kring dessa samtalsfragment bygger så Ullman upp en vacker berättelse om en far och en dotter, en mor och en dotter, två av sina arbeten uppslukade föräldrar och deras dotter som inte vill vara barn. Det var aldrig de tre tillsammans, ” jag var hans barn och hennes barn, men inte deras barn, det var aldrig vi tre”.

 

Hon, flickan är liten och späd i sin blå sommarklänning (som bleks och blir kortare och kortare), hon vistas flera veckor varje sommar hos sin far på Hammars, Fårö. Där bor också Ingrid som går genom alla rummen och slår på alla kuddarna med en käpp tills de är puffiga och fina. På Hammars råder regler och rutiner och en ständig oro över att bli förkyld. Alla fönster måste vara stängda, även mitt i sommaren, ingen får riskera att sitta i drag, bli förkyld och fadern frågar oroligt:

- Drar det på dig?

-      Nej.

-      Är det säkert?

-      Ja.

-      Jag vill inte att du ska bli förkyld.

-      Jag är inte förkyld.

-      Jag vet det, men jag vill inte att du ska bli förkyld.

 

 

Tio i tre är tio i tre. Inte åtta i men heller inte tjugo i. Det finns bara en sak som är värre än att komma försent säger han och det är att komma för tidigt. Han vill ha lugn och ordning omkring sig, tider ska hållas och han vill heller inte ”utsättas för känslomässigt rabalder”. Så utan åthävor låter Ullman forma en såväl osentimental som varm och innerlig bild av en far och en person som stod för något som var beständigt.

 

Ullmans språk är omsorgsfullt och välavvägt, rakt och eftertänksamt på samma gång. Ibland drar texten iväg och under några sidor fragmenteras innehållet, tappar riktningen, som när längdskidspåren plötsligt upphör i nedförsbacken, du vinglar till, spänner hela kroppen, rädd att ramla och lättnaden är stor när så texten hittar tillbaka till sitt spår och turen fortsätter.  De oroliga är en roman som det är svårt att skiljas ifrån. Som tur är lever den vidare inuti även efter att sista sidan har lästs. Han, fadern har svårt för avsked, de sitter på bänken tillsammans, hon ska snart åka, nu slår klockan tid för avsked och han lägger armen om henne: så, nu säger vi inte adjö.