Ann Sigfridsson, 2014-11-16

Jungersen skriver en tät, psykologisk roman om livet ur en anhörigs perspektiv efter att makens hjärntumör upptäckts. En rysare vill jag påstå! Det är en berättelse som griper tag. Den sätter fingret på frågan om vad är ”jag”, och hur hänger kropp och själ ihop.

Mia är gift med Frederik och tillsammans har paret en tonårig son, Niklas. Under familjens semesterresa på Mallorca blir en bilfärd en skräckupplevelse till följd av Frederiks märkliga beteende som bilförare.

Mia är romanens fokus, det är hennes känslor, tankar och upplevelser som formar berättelsen. Världen för familjen blir kaotisk och svårbegriplig, det är en intensiv framställning, som läsaren dras in i kring relationer och vårt utformande som människor. Samtidigt som Frederik opereras och genomgår rehabilitering uppdagas oegentligheter som skett på privatskolan där Frederik arbetar som rektor, och som visar sig ha hänt under tiden som hjärntumören sakta växt utan att någon anat hur Frederik förändrats personlighetsmässigt. När Mia ser tillbaka tolkar hon familjens liv och sin relation till Frederik i ett helt annat ljus. Det som varit ”normalt” och fint i deras förhållande får nu helt plötsligt en annan innebörd.

När är den personliga utvecklingen en ”normal” följd av hur vi som människor utvecklas med vår livserfarenhet, och hur vet man att den är ”onormal” till följd av påverkan t ex från en tumör. Det är en inlevelsefull beskrivning av Mias liv under rehabiliteringen, att leva med någon som inte längre beter sig ”vuxet”, som saknar insikt och förmåga till omdömesfulla beslut, att tvingas sätta gränser till sin partner, att samtidigt stötta tonårssonen och räcka till för sin egen situation.

När man läser Jungersen får man också vara beredd på att hamna i oväntade situationer, att verkligheten inte är så klar och tolkningsbar som man förletts att tro. Helt nya fakta kastar om läsarens tillvaro och tolkning av skeenden. Ett genialiskt grepp som speglar de existentiella frågor boken handlar om.