Med romanen Simma med de drunknande har Lars Mytting skrivit en släktkrönika till vilken han tillfört en dos äventyrsroman, ett stycke deckarintrig, en kärlekshistoria, ett uns klassperspektiv och så mixar Mytting ihop det hela och låter det jäsa i ett intressant historiskt perspektiv. För denna bladvändare fick han Norska Bokhandlerpriset förra året.

Den unge potatisbonden Edvard Hirifjell bor på en avsides gård i Gudbrandsdalen tillsammans med sin farfar. Fåren betar i närheten och någon gång i veckan tar de bilen och handlar i närmaste samhälle. Alltid med blickarna på sig. Familjen har varit socialt isolerad alltsedan farfadern återvände efter en frivillig krigsinsats i den tyska armén på Östfronten.  Farmor är död sedan länge och Edvards föräldrar omkom under mystiska förhållanden i Frankrike 1971 då Edvard var tre år. Han återfanns efter fyra dygn och hämtades hem av farfadern. Händelsen är ett vart och ogenomträngligt hål.

 

Så nu när farfadern dör och inte längre kan lägga sin starka sordin över släktens historia faller det sig naturligt att Edvard börjar nysta i det mystiska förflutna. En nyckelfigur i sammanhanget är en bror till Edvards farfar. Han var en konstnärlig begåvning som reste ut i Europa och blev redan som ung en möbelsnickare av internationell rang. Hans känsla för flambjörk och valnöt spelar en inte obetydlig roll. Men vid en återkomst till Norge sker en politisk brytning med brodern i frågan om kriget.

 

När spåren efter släktens hemliga förflutna ska efterforskas tar Mytting ut oss på en hisnande resa genom historiska händelser och dramatiska platser. En sådan är det blodiga slaget vid Somme 1916. Även mellankrigstiden, deportationerna, judeförföljelserna, den antinazistiska motståndskampen och händelser under det andra världskriget flimrar förbi.

 

Myttings naturnärvaro  är stark. Han återger med finstämd känsla det som gror och växer i jorden, för att i nästa skede ge de mest dramatiska vädertemperamenten fritt spelrum.  Då befinner vi oss på den nordligaste av Shetlandsöarna, Unst, och i de karga trakterna kring Norvick. Till dessa historiskt norska trakter kommer Edvard när han följer spåren efter Einar som hans farfars bror hette.  

 

Så långt har intrigen lika många ingångar som en deckare. Och eftersom Edvard också, förutom att söka sanningen, också förstår att han är en värdefull skatt på spåren laddar Mytting in i äventyrsromanens viktigaste ingrediens.  Men han balanserar rätt, det blir inte något Indiana Jones över det hela eftersom karaktärerna i romanen är både levande och komplexa. Det framgår framför allt i de kärleksrelationer som rör sig i olika tidsplan och som uppehåller sig kring de eviga relationsfrågorna som trofasthet, skuld och försoning.

 

Mytting gör som den mystiske Einar, han snickrar med rikt ornamentering i detaljerna. Det går inte ta miste på den glädje som måste ha funnits när han grävt och researchat i allt från den engelska överklassen vanor och traditioner, kolvarnas betydelse för jaktvapen, potatissorters tålighet, olika träslagens kvalité och karaktär, giftgranaternas kemiska innehåll, och mycket annat,  och sedan överfört det till detaljer i romanen.

 

Riktigt lika ornamenterad är inte språket. Lars Mytting är rak, enkel och effektiv när han förmedlar sin faktiskt ganska osannolika historia. Detta inte som en kritik. Det höga tempot och de drastiska vändningarna kräver det. Men när tempot bryts, när äventyrsmomenten tar en paus, framträder en rikare, uttrycksfullare och mer finstämd prosa.

 

Lars Mytting lekar lite katt och råtta med oss läsare. Han vill underhålla och det lyckas han med. Men jag tycker om att romanen om Edvard Hirifjell och hans sökande efter sin historia också vilar på ett allvar. Som en röd tråd löper de universella frågorna om arv, skuld och tillhörighet i en värld som präglats av de miljontals meningslösa offren från krigens slagfält.