Till sista andetaget är en bok att rekommendera. En bok som jag glupskt läser. För jag vill snabbt veta hur det ska gå och vad som egentligen står mellan raderna. För det är en tät bok, en bok att läsa flera gånger.

Den liknar ingen annan svensk roman jag läst utan snarare studsar jag till av förvåning när svenska platser och städer nämns. Boken startar ändå i Kiruna där en storfamilj, med mor - och farföräldrar och fastrar och farbröder bor. En mörk hemlighet driver familjen att flytta, längst ner till Skåne till en stor gård med ett fantastiskt arboretum. Något som farfadern gillar och älskar. Träd. Det är 70-tal och Lo föds och hon är ständigt omgiven av släktingar som ser henne, som älskar henne, som leker.

En varm sommardag så bryter en våldsam brand ut i en kornåker i byn och alla hjälps åt för att släcka, inte minst Lo. Där får hon syn på en ung pojke, Lukas som förtvivlat kämpar mot lågorna. Svart, bränd, mager, han håller så när på att slukas av lågorna men räddas undan. Den 7-åriga Lo och den 13-årige Lukas blir sammanflätade genom denna brand. Han är egentligen för gammal för att leka, hon för ung för att älska någon och för att skolka. Lukas lever isolerat med sin ungerske pappa. Lo lever med alla sina släktingar omkring sig. De är olika men ändå lika och en stum förtrolighet finns mellan dem. De undersöker tillsammans i smyg den spännande världen utanför vuxenlivet. För Lo (och Lukas) måste helat tiden smyga med vänskapen. Lärarna i skolan har aldrig varit med om maken till förhärdad unge som skolkar redan i förstaklass. Föräldrarna får veta och mamma varnar. Varnar Lo för kärleken och hon förstår aldrig varför. Lo testar kärleken och drar vidare, lämnar Lukas lämnar Yoel. Drar vidare ut i världen.

Det är mystisk och suggestiv bok och jag gillar den verkligen.