Jan-Olov Carlsson, 2018-10-12

Mats Kempes nya bok Havet är en fantasifull genreöverskridande text. Här knyts en mängd trådar och associationer samman av Sandy Dennys korta, och hennes pappa Neils, ensamma liv. Havet är en myllrande text av personliga reflexioner, landskapsteckningar, fågelskådning, tennis och dödens omedelbara närhet.

Sandy Denny var den begåvade sångerskan i Fairport Convention och som sedermera hade en solokarriär.  Hennes liv som folkrockikon är till lika delar tragiskt och till synes oundvikligt med droger, psykiska problem och självdestruktivitet. Hon dog trettioett år gammal efter en fallolycka. Hennes texter och hennes röst finns bevarade i mångfald.

Givetvis kan jag inte undvika att googla Sandy Denny och Fairport Convention, ett band som förvissa är bekant men som inte fanns i min egen LP-samling under 70-talet. Hon var en av sin tids stora vokalister i den nya musiken som vällde fram. Strålkastarljuset i texten är satt på Sandy.  Hennes gestalt skapar en spänning och intresse.  Mats Kempe beskriver något som liknar en research kring henne. En research där han ibland drar med sig sin familj till utflykter på den engelska landsbygden.  Ibland med någon författarkollega som tycks vara lika besatt av spåren efter Sandy Danny.

Det är ett lyckat drag att de dokumentära inslagen ges med Neils perspektiv, skrivet i du-form. Han överlever sina två barn och sin hustru med arton år. Han blir ensam. Det finns inga biografier om honom som det finns om den berömda dottern. Mats Kempe skriver in en efterlevandes åldrande och ensamhetskänsla. Ur detta känns det också naturligt att Kempe inkluderar sin far och svärfar i texten. De avled både inte för så länge sedan och kan antas vara ur samma generation som Neil. Texten får med ens en personlig prägel och ton. Det uppstår ett samförstånd med den åldrande Neil, med hans ensamhet och en sympati med hans sorg.

Tankar om döden tränger fram. I Havet bearbetar Kempe dessa på olika sätt. Sandy och Neil, Kempes far och svärfar. Kempe skriver också in avsnitt där hans egna grundvalar rubbas genom hustruns cancerdiagnos och kampen mot sjukdomen. Det är en form av öppen sorgebearbetning. Självklart går det inte att reducera Havet till ett terapeutiskt skrivprojekt, men det mycket personliga tilltalet är också bokens absoluta styrka.

Havet är en hybrid som friskt blandar perspektiv, infall och genre.  Tennis, musik, litteratur, landskapsbeskrivningar, familjescener, researchresor, sjukdom, oro, förfäran.  Det kan förstås uppfattas som osammanhängande och spretigt. Men Kempe håller på ett imponerande sätt ihop texterna till en helhet i ett mestadels personligt berättande jag-perspektiv. Det är inte någon mörk eller dyster läsning. Alldeles tvärtom. Det är en uppiggande och spirituell upplevelse. Livet är inte bara död och sorg. Det är också fyllt av underbara händelser.  Samvaron och lyckan i familjen. För att inte nämna ett djupt samförstånd med en häst! Och en alldeles speciell fågelbok!  Och annat som glimrar som små lyckopunkter i texten.

Mats Kempes visade redan i sin förra bok ?Det jag redan minns? upp en stor fantasirikedom i noveller som alla utspelade sig i Den Animerade Staden.  Med Havet tar Mats Kempe ytterligare ett framgångsrikt steg i sitt skrivande. Det är en djärv bok sett till den litterära formen som också gör den konstnärligt intressant. I Havet ryms de många vågorna som tillsammans utgör helheten.