Jan-Olov Carlsson, 2017-04-19

Tommi Kinnunen fick något av ett genombrott med sin förra roman ”Där vägar möts”, en släktkrönika om tre generationer starka kvinnor. I ”Ljuset bakom ögonen”, som går att läsa fristående, är det samma släkt och många av karaktärerna återkommer. Nu handlar det om den finska efterkrigsepoken. Det fattiga och trasiga landet går sakta över i ett modernt. I blickfånget rör sig den blinda Helena, och brorsonen Toumas. Båda bär de hemligheter inom sig. Kinnunen skriver om mänskliga relationer och beteenden med en inkännande och berörande kraft.

Den blinda flickan Helena och hennes lillebror Johannes var barn under krigsåren. De växte upp i en avlägsen by i nordligaste Finland. Pappan Onni kom tillbaka från kriget som en spillra. Mamman Lahja blev allt otåligare över makens vankelmod och håglöshet. I den starka, men alltmer förbittrade farmodern Marias närhet blir syskonen allt tätare sammanbundna med varandra också i takt med föräldrarnas tilltagande olycka och ständiga bråk.

 

Trots sin blindhet tar Helena hand om och vakar över Johannes. I en visuellt stark scen tvingas familjen fly från byn när rysk militär rycker fram. Kinnunen lyckas på ett övertygande sätt leva sig in i Helenas mörka värld. Det är hennes väg till vuxenlivet via blindskolan i Helsingfors som driver romanen framåt. I början är hon ensam och olycklig, men ju mer hon förnimmer, luktar, vidrör och känner utvecklar hon inte bara en sensibilitet utan också en självständighet.

 

Hon utbildar sig till pianostämmare, hon lever ett eget liv endast med sporadisk kontakt med föräldrarna. Hon träffar också en man som hon älskar. Men för varje gång hon blir gravid frammanar hon missfall och den barnlängtande Kari svarar med våld, sprit och avståndstagande. Man plågas av inblickar i mänskligt förfall och misär. 

 

Det starka bandet till Johannes finns dock djupt inom henne. Så när Johannes yngste son Toumas också flyttar från det nordliga Finland till huvudstaden blir Helena den enda bandet till familj och släkt. Toumas har sina egna skäl att fly in i anonymiteten som en storstad kan erbjuda. Det är först när fotfästet i livet blivit stadigt som Toumas kan presentera sin manlige livskamrat för familjen. Den omsorgsfullt vårdade hemligheten var knappast någon kioskvältare när den avslöjades. Då är tidsperspektivet nutid. För Toumas farfar, Helenas och Johannes far, innebar samma sexuella läggning en djup personlig kris och ett trauma som slutade med att bli bältad på psyket. Om detta berättas i Där vägar möts.

 

Det råder en ständig närhet till den katastrofen i Kinnunens roman. Mitt i den vardagliga idyllen kan slukhålet öppna sig. Tragedi avlöser lycka och vice versa. Relationer kan visa sig vara bräckliga och ömtåliga, men familjens starka band knyter samman de disparata individerna som ingår i den. Både Helena och Toumas gör sina försök att välja bort familj och släkt, eller åtminstone begränsa dess inflytande i deras liv. Men med en närmast magnetiskt kraft dras de tillbaka in i kraftfältet.

 

Kinnunen berättar med stor detaljrikedom om miljöer, redskap och hantverk.  Han förmedlar också starka känslor av ilska, kärlek, frustration, och ensamhet. Genom romanen löper en känsla av vemod och glädjelöshet, kommen av alla möjligheter som bokstavligen sköts i sank av krigets kanoner. Men sakta och säkert framträder det moderna Finland, inte med klackarna i taket kanske, men väsensskilt från tidigare generationers erfarenheter av ödeläggelse och nerbrända gårdar. Berättartekniskt påminner Ljuster bakom ögonen om Där vägar möts. Det finns plats för flera personers perspektiv, plats för flera tidsplan, men ändå en enkel och effektiv berättelse.

 

Tommi Kinnunen har i mina ögon skrivit en mycket finsk roman. Det handlar om ett känsloläge, en ton, ett fotfäste i historien. Jag menar det som en komplimang till en läsbar och läsvärd roman.