Jan-Olov Carlsson, 2016-11-05

Roy Jacobsens romaner är ofta fysiska. Klimatet är krävande, geografin ansträngande och människorna hårt prövade. Speciellt tydligt är det i hans två senaste romaner, De osynliga som kom för några år sedan, och nu Vitt Hav. Och mitt i allt detta fysiska gestaltar Roy Jacobsen det spröda och ömtåliga psyket. De hårda livsbetingelserna i Nordnorge, närmare bestämt på den lilla ön Barröy, formar också sina människor. Tystlåtna och stoiska. Men också komplexa och kärlekstörstande. Sådan är Ingrid.

Vitt hav är en fristående fortsättning på De osynliga. Barnet Ingrid har nu blivit en vuxen kvinna. Tiden har förflyttats till krigsåren. Norge är ockuperat och i Nordnorge finns såväl motståndsmän som quislingar. Ingrid är tillbaka på sin ö efter att ha återvänt från ett arbete på fastlandet. Dragningskraften till ursprunget tar överhand trots att det sociala umgänget är minimalt. Barröy ligger isolerat och Ingrids bror och andra inom släkten har lämnat trakten. Kort sagt, Ingrid befinner sig ensam och i stumhet på sin ö.

 

Till Barröy kommer, under tragiska och dramatiska omständigheter, en man som Ingrid tar sig an. Som av ett under lever han. Steg för steg återvänder mannen till livet under Ingrids omsorgsfulla vårdande. I det levande uppstår i en kärleksrelation som saknar varje utsikt att sluta lyckligt. Kriget och dess konsekvenser står över de små människornas känslor och behov.

 

Om de Osynliga var en rak och enkel episk skildring av en fiskarfamilj i Nordnorge är Vitt hav mer mångbottnad. I romanens andra del breder osäkerheten ut sig. Ingrid är på nytt på fastlandet, men denna gång på ett sjukhus. Hon minns inte vad som förde henne dit. Någonting hände på Barröy, men vad.  Efter tillfrisknandet återvänder Ingrid på nytt till sin ö, denna gång tillsammans med flera av krigets offer och flyktingar. För en tid uppstår en arbetsgemenskap av hemlösa och rotlösa. Av påtvingade omständigheter måste människor som aldrig tidigare träffats överleva tillsammans.

 

Vad försatte Ingrid i ett tillstånd av minnesförlust? I minnesfragmenten framträder händelser som är kopplade till Ingrids kärleksrelation. Det blir en tråd i roman som bryter av mot den ständiga fysiska kampen för överlevnad. Under kriget och ockupationen fanns bokstavligen ingenting. Ingrid tar ett stort ansvar för internflyktingarna. Hon vakar över dem, hjälper dem, men förblir också gåtfullt stum och oåtkomlig. 

 

Vitt hav är en roman om strävsamhet och okuvlighet. Platsen, vädertemperamenten och miljöbeskrivningarna är genuint skulpterade liksom Jacobsens detaljkunskap om fisket och livet kring detta. På det sättet är det ingen skillnad från De osynliga. Är det då en och samma roman med en viss tidsförflyttning? Igenkänningen är förvisso omedelbar i miljö och person, men i Vitt hav tillförs en ny dimension utöver det robusta och traditionsbundna samhället som synliggjordes i De osynliga. Det är en känsla av osäkerhet och frustration som uppkommer i en samhällelig upplösning, ett inre och yttre kaos och där behovet att hitta samband och samarbete blir av livsavgörande betydelse.

 

Ett samhälle som utsätts för stora påfrestningar som ockupation, svält och flyktingströmmar är inte samma samhälle som det var innan. Tidigare starka band bryts upp, sociala mönster kullkastas och människor går under. Det kan vara svårt att orientera sig. Det må vara Norge under kriget som Roy Jacobsen skildrar men det är allmängiltigt.

 

I vitt hav skyddar människorna varandra, man samarbetar och är mänskliga i en omänsklig tid. Det är individer som är skadade och sargade, men det är som kollektiv det mänskliga framträder. Och även i den största nöd har människan ett behov av värme och kärlek, emotionell och fysisk. Det är den allmängiltiga humanismen som värmer när den isande Nordatlantens vågor slår mot stränderna.

Så när freden kommer finns det något att bygga på.