Tänk så passande det hade varit om de moderata programförfattarna hade ägnat någon timme åt att läsa Hedvalls bok om kvinnlig rösträtt. Då hade det inte blivit så illa fel för där sammanfattas rösträttskampen på ett utomordentligt tydligt och klargörande sätt.

Den första motionen i svensk riksdag om kvinnlig rösträtt skrivs redan 1884. Men det skulle dröja 27 år med många turer och krumbukter på vägen fram till valdagen 1921. Det var framförallt ett hårdnackat motstånd från de konservativa männen i första kammaren, innan Sverige som sista nation i Norden genomförde rösträtt för kvinnor.

Den första rösträttsföreningen, Landsförening för kvinnans politiska rösträtt LKPR bildades 1902. Det var kvinnor från en borglig miljö som startade och ledde arbetet i LKPR. Kvinnlig rösträtt sågs av många som ett hot mot familjen och det var en svår balansgång att hålla samman så många som möjligt i kampen. Splittringen i föreningen var mellan kravet på lika rösträtt och allmän rösträtt. Valrättigheten för män hängde framtill 1911 ihop med vilken ekonomi och position man hade i samhället. Vänsterns kvinnor ville inte ge avkall på målet
att nå rösträtt för alla. Man förde istället kampen i fackklubbar och politiska grupperingar.

Det var alltså en relativt försiktig och taktisk linje man höll i jämförelse med de engelska suffragetterna som var förebilder i sin ihärdighet men inte med sina extremaste metoder. Motståndarna utmålade rösträttskämparna som fula, okvinnliga och manhaftiga, därför gällde det att driva arbetet med stil, intelligens och god organisation. Det var precis vad som skedde. På kort tid startades 237 lokalföreningar med sammanlagt 17 000 medlemmar. Bland pionjärerna som porträtteras finns Signe Bergman, ordförande för LKPR som slet ut sig och
inte orkade stå i spetsen till slutet var nått, Elin Wägner som citeras genom hela boken, Ann-Marie Holmgren med sina strapatsrika turnéer land och rike runt. Men det framgår att det var många som hade betydelse i det välorganiserade nätverket

Bokens upplägg och format gör innehållet lätt att ta till sig, det är ett praktverk med är ett
rikt och talande bildmaterial. De många klippen ur gamla tidningar ger en insikt om hur
segt motståndet var. Ibland önskar jag att artiklarna layoutmässigt inte lagts så de skymmer
varandras text, de är intressanta och speglar en tidsanda som är viktig att ta till sig. Männen
och motståndarna får var sitt kapitel och det är på sin plats men måste det vara så många
fotografier på gubbar! Vi vet hur dom ser ut!

Det är en användbar bok för många grupper – högstadieelever, studiecirklar, moderater - för
alla som är angelägna om att ha grundläggande kunskaper om vår nutidshistoria.