Ninni Broms Dahlgren, 2012-11-28

Första anblicken av bokens titel ger inte någon sprudlande läslust precis. Nyfikenheten väcks ändå och frågan dyker upp - vad kan en roman handla om som har en så torr titel? Det visar sig inte vara någon besvikelse. Med språk som bärande tema har Marani skrivit en fascinerande historia. I det här fallet är det finska språket med sin komplicerade och svårtillgängliga uppbyggnad, en riktig utmaning för en icke-finsktalande person.

Temat är ändå större, det handlar om identitet, att vara någon, att höra till, helt enkelt att  leva.

 

Tiden är andra världskriget , en man hittas medvetslös i Triestes hamnkvarter. Mannen tas omhand av skeppsläkaren på den tyska krigsbåten Thübingen, Pauli Friari.  Han föddes och växte upp Finland  men efter det korta men såriga inbördeskriget lämnade han landet när hans far som sympatiserade med de röda, internerades och försvann.  När läkaren ser att den medvetslöse mannen har en jacka märkt Sampo Karjalainen antar han att mannen är finne. I jackfickan finns också en näsduk som bär  initialerna S.K.  När mannen vaknar upp har han tappat sitt minne och sitt språk. Paul Friaris slumrande längtan tillbaka till det finska väcks och han bestämmer  sig för att hjälpa mannen och börjar med stor passion att undervisa honom med hjälp av kartor, ordlistor och övningar.

 

Berättelsen är uppbyggd av Sampos dagboksanteckningar växelvis med den rapport som doktor Friari skrev om Sampos liv.  Ibland drabbas man av tvivel på att en ordlös människa kan beskriva så väl hur hans medvetande gradvis återkommer och hur kunskapen om hur allt fungerar väcks men att språket strömbrytare förblir av. I sammanhanget är det oväsentligt, som läsare får vi se det som  hans inre monolog om sin tillblivelse på nytt.

 

Sampo skickas ”hem” till Finland för att fortsätta återerövra sitt  språk och hamnar hos prästen Koskela på ett militärsjukhus i Helsingfors. Prästen är passionerad för det finska och beskriver språket  som inte förstår sig på dikter som gör prosa av poesi, språket vars ordändelser och tonfall gör gester onödiga. Han berättar om Väinämöinen och  Ilmarinen i  nationaleposet Kalevala och säger att när man kan läsa och förstå Kalevala är man en riktig finne. Han ger en underbar bild av finsk identitet sammanbunden med det finska språket.

 

Upplösningen av historien visar hur ödet, identiteten och språket styr en människans liv oftas långt mer än vad individen själv kan påverka.