Efter endast några sidors läsning av romanen Osynlig är man inne i Paul Austers omisskännliga stil som grundlades i den numera berömda New York-trilogin från mitten av 80.talet. Osynlig är stämningsladdad roman i den andan, fylld med intrikata spår och skiftande perspektiv. Och att verkligheten inte alltid är vad den synes vara och att mystiken hänger som ett draperi runt händelserna – så ser det ut i Austers litterära universum.

Huvudpersonen heter Adam Walker, platsen är New York och året är 1967 då det mesta var möjligt och allting var på väg att hända. Adam är en ung litteraturstudent med ambition att bli poet. Av en slump träffar han ett par som tilldrar sig hans intresse. Eller kanske är det tvärtom, att det är Adam tilldrar sig deras intresse. Adam lär känna ett franskt par, Rudolf Born och Margot Jouffroy och det kommer att påverka honom under ett intensivt år. I första skedet lockas Adam in i ett triangeldrama med psykologiska och sexuella undertoner. Born vill bli Adams mentor och mecenat, men vänskapen får ett abrupt slut när de båda utsätts för ett nattligt rån med dödlig utgång.

Det är en spännande och rafflande inledning. Romanen håller överlag ett högt tempo och händelserna avlöser varandra: mord, passion, svek, hämnd, spionage. Men Paul Auster skulle inte vara Paul Auster om det inte fanns en växel till att lägga i. För egentligen är berättaren i Osynlig en framgångsrik författare som 40 år senare får ett manuskript från sin barndomsvän, Adam Walker. Adam är döende i cancer och har bestämt sig att skriva en självbiografi och vill, trots att de inte träffats sedan skoltiden, ha råd av den nu världsberömde författarvännen. En ny och tillitsfull relation byggs upp där författarvännen ständigt förses med ny information om Adams tidigare liv, den ena mer häpnadsväckande än den andra. Utkastet till självbiografin översänds i flera omgångar. De olika delarna är skrivna i olika personliga pronomina – första, andra och tredje person.

Genom manuskriptet får vi veta att Adam tillbringar en tid i Paris omedelbart efter New York-händelserna. Återigen träffar han på Rudolf Born av en slump (!?). Vid det laget har Born en ny relation och Adam ser en möjlighet till att via styvdottern ta en gruvlig hämnd och avslöja Rudolf Borns manipulativa och ondskefulla karaktär. Det utvecklar sig emellertid inte som Adam tänkt sig och han får lämna Paris hals över huvud. I romanens avslutande del, med litterära referenser till Joseph Conrad, möter vi slutligen den diaboliske Borns öde.

Paul Auster driver på handlingen. Man blir aldrig säker på händelsernas utveckling. Det är i viss mening en spänningsroman, men utanför den egentliga genren. Auster laddar till ett ordentligt fyrverkeri. Hans sinnrika romankomposition med olika nivåer och berättarröster, och att de psykologiska karaktärsporträtten böjer åt oväntade håll förhöjer romanens attraktion och läsvärde.

Ett sådant spår är intresset för sexualitets kraft och makt över människors handlingar. Men även dess inverkan på önskningar och föreställningar. Adams passionerade relation med Margot återupptas i Paris och hamnar konflikt med den förförda styvdotterns nyväckta känslor. Ännu mer påtagligt är uppgifterna om Adams incestuösa förhållande med sin syster Gwen, som när hon konfronteras med frågan av författaren, förnekar Adams minnesbilder från slutet av 60-talet, men tycker ändå att det ska publiceras.

För Auster handlar det inte om moral, utan om vad som är verklighet och vad är illusionen av verklighet? Vems berättelse är sann? Och vad är sanning? Och vad är innebörden i titeln? Vad eller vem är det som är osynlig? Auster har skrivit en roman som det går att analysera och diskutera i oändlighet, eller så bara avnjutas som intressant förströelse. Förlaget har tagit sitt ansvar genom att trycka omslaget på ett värmekänsligt papper. Varma händer ger fingeravtryck, som sakta bleknar och försvinner. Synligt eller osynligt - en illusion i vart fall.