Ninni Broms Dahlgren, 2010-01-12

Romanen är en mycket svart historia om åldrandet i en lång parrelation. Det som gömts i snö kommer upp till ytan när rollerna förändras. Fasaden krackelerar när den etablerade jämvikten försvinner och status quo bryts.

För romanens huvudpersoner, Ingeborg och Fabian, börjar det med att Ingeborg ramlar och slår sig mycket illa, hon blir invalidiserad och hjälplös. Fabian står inte ut med att hon blivit den svagare, det har alltid varit han som krävt uppmuntran och stöd för att kunna skriva sina romaner och fortsätta vara den hyllade författaren. Ingeborg har stått för den fasta försörjningen med sitt solida yrke som jurist som gett henne frihet, status och identitet. Fabian krävde sanning och uppriktighet när de gifte sig. Ingeborg gick med på det men troligtvis med korsade fingrar bakom sin rygg. Redan från början gömde hon undan sina föräldrar för Fabian, mamma sytanten som fjäskade för de fina Östermalmsdamerna och pappa suputen, den otrevlige och våldsamme kontorsslaven. De fick inte vara med på socitetsbröllopet, de skulle inte passa in.

Soraya, en kvinna med varma lugna händer, som väntar på ett utvisningsbeslut, anlitas för att assistera Ingeborg. När väl Fabian kommit hem ifrån sin flykt till Gran Canaria för att han inte stod ut med tanken att det skulle komma en inkräktare in i hemmet, uppstår en konkurrens om Sorayas närvaro och uppmärksamhet. Över henne kan de bestämma nu när de känner att tryggheten hos varandra har flugit sin kos. Förnuftet har aldrig fått råda, från den första förälskelsen har de utvecklat ett ömsesidigt beroende men sanna har de aldrig varit, vare sig mot varandra eller sig själva. Det känns nästintill skruvat deprimerande när en gammal vän till Fabian på sin dödsbädd måste berätta att han minsann lyckats få den rättrådiga Ingeborg i säng. Inger Alfvén kan väl beskriva alla negativa känslor – obehaget som övergår i ångest, irritationen som blir ilska och dåligt samvete, frustration och missunsamhet, avståndstagande och skam. Inte bara förnuftet sover också empatins ömhet och det blir verkligen svårt att tro på den lilla glimt av förälskelse som skymtar i slutet.