Jan-Olov Carlsson, 2013-05-08

Det är inte möjligt att skriva en socialpolitisk pamflett om klass, barnfattigdom och utsatthet starkare än den skönlitterära text som bär namnet En hemstad. Kristian Lundberg fortsätter utforskningen om klassamhällets och fattigdomens absoluta botten som påbörjades med Yarden och som fortsatte med Och allt ska vara kärlek. Underrubriken lyder: Berättelsen om att färdas genom klassmörkret. Det är ett kompakt mörker som inte låter sig lysas upp av utsikten av en klassresa. Kristian skriver: ”Det finns ingen klassresa. En resa har en början och ett slut. Detta är ett pågående helvete. Detta är klass som sjukdom”

I Malmös lokalgeografi och gatunamn finns spåren och minnena. Men det är inte med Heidenstams inramning: "Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt." Kristian Lundberg skriver om barnen som aldrig fick vara barn och om staden som slukade barndomen. Spåren och minnena från hemstaden vittnar om trauman, inte minst Kristian Lundbergs eget. I ständigt återkommande sekvenser bearbetar Lundberg sin otrygga barndom. Vi känner igen det från Och allt ska vara kärlek: Den ensamstående psykiskt sjuka mamman och bortstötande pappan, den ständiga hunger och den förnedrande fattigdomen. Men också rädslan och skräcken från mammans ständiga påminnelser om att Kristian skulle sövas ner i en morfinvagga och att man skulle skära i hans hjärna, ty han har tidigt fått den tvivelaktiga diagnosen Minor Brain Damage.

 

En hemstad är också den outhärdliga berättelsen om pedofilen som trasade sönder Kristians barndomsvän, Sonny. Carolibögen kallades han. Han lockade med alkohol, choklad och film. I Lundbergs starka bildspråk blir han en råttfångare som får gå genom staden utan att någon ingriper.  Och där finns också systrarna som försvann som prostituerade. Eller C som vid trettonårsålder fick delta i moderns gruppsexövningar. Efter åratal av utnyttjande finns nästan inget mänskligt kvar. Livet är inte längre kärt.

 

I tidiga tonåren var thinner och alkohol bedövningsmedlen mot helvetet. Umgängeskretsen skingrades och som vuxen kan Kristian Lundberg läsa om de döda och utslagna barndomsvännerna. Tiden hinner ikapp, men den läker inga sår. Lundbergs räddning var läsningen, orden och den obändiga insikten om människans okränkbarhet. En hemstad kan läsas som rekviem över de döda vännerna. Det blir till en upprättelse för dem som föddes oskyldiga men som fick bära ett ofattbart straff för att ofrivilligt börja livet i fattigdom.

 

Texten går i cirklar med ständiga omtagningar. Stilistisk liknar det en terapeutisk bearbetning, ofta kommen av sömnlösa nätter när mardrömmarna står som alternativ till grubblandet, sökandet och skrivandet. Och kanske förhåller det sig just så. Kristian Lundberg skriver i korta, intensiva perioder, 15-minuterpass. Prosans rytm påverkas av detta. Mig stör det inte. Bildspråket är vidlyftigt och texten poetisk. Jag tror inte att det är något manér, det är en skrivprocess som tar utgångspunkt i något djupt personligt.  Det är snarare så att stilen förhåller sig väl till innehållet, brottstycken, fragment och hågkomster. Men också till agitatorisk glöd, frustration och sorg. Den kärlek och relationstrygghet som finns i Lundberg nuvarande liv utsätts för ett nästan skuldmedvetet ifrågasättande eftersom klassmärket är så starkt inpräntat.

 

Det finns ett starkt religiöst tema genom boken med citat från mestadels Psaltaren och Jobs bok. I den lundbergska religiositeten är det svårt att hitta ett förlåtelse- eller försoningstema. Det går inte att försonas med det faktum att socialtjänsten övergav barnen, att det fick fortgå utan kraftfulla åtgärder och ingripanden. Det går inte heller att förlåta pedofilen i stadsdelen Caroli. Lundberg beskriver istället ungdomarnas hämnd som något självklart när de bröt upp dörren för att plundra och förstöra hans lägenhet. Det finns inget förmildrande i den omständighet att ett samhälle blundar över och därmed accepterar barnfattigdom, det som Lundberg kallar klasskampen mot barnen. Och lika självklart som det är för Lundberg att citera Bibeln, citerar han Marx om klassamhället och hur det mänskliga reduceras till en vara.

 

Kristian Lundberg försöker värja sig från att ha skrivit sjävbiografiskt. Därför säger han att han skriver han om sin hemstad. Men visst är det en form av självbiografi, ett personligt vittnesmål om sig själv och sina vänner under en avgörande del av livet, den del som i så stark grad formar en människas förutsättningar för resten av livet. Jag kan inte låta bli att göra en liten jämförelse med t.ex. P O Enquists ”Ett annat liv” och Stig Larssons ”När det börjar ta slut”, som båda beskriver missbruk och trauman i livet.  Kristian Lundbergs En hemstad sätter ojämförligt det starkaste avtrycket. Det är en skakande upplevelse, en i högsta grad relevant politisk analys av ett alltmer utbrett tillstånd: Klassklyftorna ökar.  Den bottenlösa fattigdomen når allt fler. Barn betalar det högsta priset.