Jan Olof Carlsson, 2011-09-10

Haruki Murakamis romaner fortsätter att väcka stor uppmärksamhet och recensenter överträffar varandra i lovorden. Det gäller inte minst romantrilogin 1Q84 vars två första delar kom på svenska under våren. Det är bara att instämma i kören och förväntansfullt planera läskalendern så att utrymme finns när den tredje delen publiceras under hösten.

1Q84 utspelar sig helt följdriktigt 1984. Anledningen till att Murakami inte skriver ut det orwellska årtalet är en ordlek som bara kan förstås på japanska. Bokstaven Q (question mark) och siffran 9 låter detsamma när det uttalas på det japanska. Och att frågetecknen hopar sig, dessutom i ett samhälle som bär drag Orwells mardröm är själva grundförutsättningen till ett hisnade läsäventyr som sträcker sig över 850 sidor.

Roman drivs av två parallella berättelser som med tiden blir alltmer sammanflätade. För Aomame börjar året med att verkligheten tycks förändras i hennes omgivning. På väg till ett uppdrag att likvidera en man (!) upptäcker hon att platser inte ser ut som det tidigare har gjort och att polisens uniformer har förändrats. Och på himlen ser hon två månar. Aonamne kan inte avgöra om det är en skenbar eller reell förändring. Hon törs inte fråga eftersom hon uppfattar att ingen annan ser det. Efter att ha vuxit upp bland Jehovas vittnen har nu Aonamne valt ett diametralt motsatt liv. Budordet ”Du ska inte dräpa” har hon förvandlat till ”Du ska dräpa män som hatar kvinnor” , vilket hon har utvecklat till stor konst.

Samtidigt hamnar den ensamme matematikläraren Tengo i en märklig situation. Hans litterära ambitioner och talang gör honom lämplig som spökskrivare till en 17-årig skolflicka som vunnit en novelltävling. Med Tengos handpåläggning blir den fantasifulla novellen Luftpuppan om en värld med två månar och besök av little people en veritabel kioskvältare. I Tengos kontakter med den märkliga flickan visar sig innehållet vara hennes upplevda erfarenheter från att ha vuxit upp i en isolerad religiös sekt som hon lyckats fly från. Sekten leds av en karismatisk ledare som utnyttjar och förgriper sig på unga flickor.

Och nu tänker man, det här är väl ändå för mycket och för skruvat. Men ändå inte, för det går inte att avbryta. Mycket av Murakamis framgångar kan förklaras av den särpräglade stämning som framträder i hans romaner. Till synes realistiska berättelser förskjuts gradvis, ibland i nästan omärkliga steg, över till surrealistiska skeenden. Men det blir aldrig skruvat och överdrivet, hela tiden är det med saklig och övertygande prosa. När Murakami låter en katt prata i Kafka på stranden är det mera naturligt och självklart är när katten Behemot tar sig ton i Bulgakovs Mästaren och Margarita. Så när två månar befinner sig samtidigt över Tokyos himmel och ”little people” ger sig till känna, träder man in i en parallell värld som är så nära vår egen att övergången knappast märks. Eller rättare sagt, de uppträder samtidigt, den virtuella och den verkliga.

Både Aonamne och Tengo bär med sig starka och oförglömliga känslor som uppstod vid ett möte mellan två tioåringar på en skolgård någonstans i Japan och som aldrig fick sin upplösning eftersom de aldrig mer träffades. Båda har en dröm om att få återuppleva det som då uppstod, men ingen av dem har lyckats. Båda två har som vuxna kompenserat sig med opersonligt sex men ingen av dem har kunnat knyta an till någon annan person med samma känsla som finns etsat i minnet.

Murakami har tidigare intresserat sig kring totalitära system och kontroll av människors medvetande. I den dokumentära boken Underground intervjuade Murakami människor som var med om Aum-sektens sarinattack i Tokyos tunnelbanesystem 1995 för att försöka få en förståelse om hur det kunde hända och vad som drev lärjungarnas handlande. Den totalitära mardrömmen i 1Q84 utgörs av den religiösa sekten som flickan Fukaeri lyckats fly från. Men om det går att manipulera människor på den nivån, går det att skala upp. En gradvis förändring med små förskjutningar om vad som är norm och verklighet kan snabbt leda till sammanbrott för det mest stabila demokratiska samhällssystem.

Drömmen om verklig kärlek i kraftfältet av totalitära system fungerar alldeles utmärkt som utgångspunkt för Murakamis till synes ändlösa fantasi och förmåga att skapar oförutsägbara och uppslukande läsupplevelser. Och då har jag ändå inte nämnt förekomsten av Leos Janáceks Sinfonietta och Murakamis favoritcitat av Tjechov: ”Om det finns en pistol på väggen i första akten, måste den avfyras före slutet”. Jag har inga förväntningar om att alla trådar ska knytas ihop i tredje och avslutande delen av 1Q84, men jag har stora förväntningar på läsupplevelsen.