Jan-Olov Carlsson, 2011-10-24

I sin tredje novellsamling Spelreglerna vågar Jonas Karlsson mer än tidigare. Vågar utmana läsaren och vågar ta steget från det vardagliga till det absurda i vardagen. Hans bitvis civilisationskritiska texter har surrealistiska drag. Flera av novellerna är dråpliga, men inte skruvade som det kan bli när dråpligheten blir själva avsikten. På det hela taget känns Kafka på ett otvunget sätt närvarande.

Det flesta novellerna kan sägas ha vardagliga utgångspunkter med stor igenkänningsfaktor. Det är enkelt att leva sig in i situationen som beskrivs. Vem har inte erfarenheter av att bli ertappad, att göra bort sig, eller att bli offer för missförstånd? Eller åtminstone känslan av att det skulle kunna ske. Jonas Karlsson drar ut konsekvenserna lite längre, bortom den gräns som är realismens yttre område, men ändå så nära att det fortfarande kunde, om än inte bokstavligt, så åtminstone bildligt, hända även mig.

Några sådana starka noveller finns. I en av dem är det en lätt maskerad skådespelaren som får en total blackout och lämnar scenen i hopp om att ingen i publiken ska märka att det är han som nyss gjort ett fiasko när han ska lämna teaterlokalen. Inom honom växer en oro bortom allt sunt förnuft.

I en annan novell, den längsta och i mitt tycke den mest intressanta som ett stycke samhällskritisk satir, får en måttligt lyckad, och än mindre lycklig man en obegriplig faktura med ett gigantiskt belopp att betala. I efterforskningen av fakturans ursprung kommer han i kontakt med en okänd, hemlighetsfull och genombyråkratisk organisation som kräver återbetalning av den lycka som livet skänkt honom. Ingenting i våra liv, inte ens de egna känslorna, är skyddade från marknadstänkandet. Och ve den som inte har råd att betala för sig…

Av det mer dråpliga slaget är en novell om hur devisen att ”det är saligare att giva än att taga” inte alltid kan hållas för sann. När två grannfamiljer vill visa välvilja mot varandra genom att ge och återbörda presenter eskalerar utvecklingen från det lilla och vänliga till en storskalig konflikt. Apropå proportioner i vår vardag.

Den korta titelnovellen ”Spelreglerna” kan man läsa som en betraktelse av den inrutade vardagen, om kraven och förväntningarna som stryper lusten, om reglerna som kväver spontaniteten och leklusten, och om det hektiska tempot som omger oss och som vi själva är en del av.

Redan i de tidigare novellsamlingarna har Jonas Karlsson bevisat sin förmågas att låta texten, uttrycken och den språkliga intonationen följa med karaktärerna och situationerna. Spelreglerna är inget undantag. Lättsamt, varierat och med finurlighet, men utan att ta fokus från själva berättelsen. Novellerna har stor spännvidd, från mycket korta till en av novellerna som skulle kunna vara en kortroman. Novellerna är omväxlande skrivna i första, andra och tredje person singularis. Det finns en lekfullhet hos Jonas Karlsson som är tilltalande. Meningar, händelser och även personer från en novell kan på ett överraskande sätt dyka upp i en annan.