Ränderna är en jakt på en barndoms obesvarade frågor. Författaren får i uppdrag att skriva till Maria Miesenbergers foton. Med detta uppdrag sätts hans eget letande i den förgångna igång. M.: bilder och S., en psykoterapeut som arbetar med barn, hjälper honom med kartläggningen.

Huvudpersonen Magnus Florin tittar på M:s bilder och berörs särskilt av bilden på två barn i en skrinda. Han minns hur han och hans bror blev lovad tidernas överraskning av sin morbror. De fick vänta länge men till slut fick de en skrinda. Sedan dog morbror. Ränder framkallar minnen och är både skrämmande men lockande. S. förklarar att barn beskriver sorgen som randig eftersom de inte orkar ta in allt med en gång. S. arbetar på det institut där huvudpersonen gick i terapi i barndomen. Berättelsen pendlar mellan lekterapin i barndomen och återbesöket hos terapeuten i nutid och det känns ofta oklart var handlingen befinner sig. Barnet kan aldrig få svar på alla sina frågor. Den egna bearbetningen av upplevelser, sker också genom lek med bokstäverna i det egna namnet. Anagrammen blir magiska och anpassas efter barnets behov av svar. De farliga orden LARM, FLUGOR, SORG, AMORF dyker upp direkt men inuti namnet gömmer sig också finare ord som AMOR, LUGN, GRANN, GNU. Pendlingen mellan nutid och barndom, de enkla ord- och bokstavlekarna, symbolik i färger och mönster berättar om en människas mentala stadier och deras sammanhang. Att få ihop delarna till en helhet är en strävan efter förståelse och därmed äkta livskänsla. Huvudpersonen förklarar själv att boken är en slags detektivhistoria, en jakt på något, som till exempel ränder och vad de står för. En mor som försvann i vattnet. Under bryggan bildas ränder av ljuset. Ska hon dyka upp där? S. blir en slags vägviserska och tillsammans med M:s bilder framtonar en helhet Boken är liten och tunn och skenbart enkel men psykologiskt kan många lager läsas fram. Det gör att den korta berättelsen parallellt blir en hel roman – i mitt eget huvud. För läsningen lockar fram egna minnen, texten blir interaktiv, ibland med viss fördröjning när jag blir tvungen att gå tillbaka till Florins text för fördjupning. Jag tänker på ett ord som ofta används idag, här får det en annan betydelse. Nu är det bara att börja med sitt eget livspussel eftersom ränderna, eller minnena, aldrig går ur.