Det är en mycket detaljerad beskrivning av livet på Sveriges största internatskola Sigtuna Humanistiska Läroverk i romanen Ränderna går aldrig ur. Förmodligen är underlaget noggranna dagboksanteckningar från författarens egen tid där. Allt känns mycket trovärdigt och ger en stark känsla av att vara innesluten, rentav inkapslad i ett miniuniversum, både fysiskt och mentalt.

Elin är less på Gimo där hon växer upp. Hon vill bort från det lilla samhället där alla känner alla och inget är nytt under solen. Kontakten med mormor har varit gles under lång tid. När hon finner den undansmugglade broschyren för Sigtuna internatskola som mormor skickat blir hon övertygad om att det är vad hon söker, en gemenskap och en fast struktur. Mamma Kia är inte entusiastisk men låter sig övertalas, hon har brutit med sin borgliga bakgrund och låtit Elin växa upp fri från konvenansen krav. 

Elin anpassar sig till internatskolans många regler, går igenom invigningsriternas förnedring - att bli nersmetad med matrester och inlåst i badrummet under natten. Nybörjarna befinner sig lägst i rangskalan, treorna har makten, allt är tydligt och klart. Skolans regler är gammaldags och lätta att lära sig, den dolda strukturen gäller det att upptäcka efterhand. Det finns kryphål i det strikta mönstret som vp, ”vårpromenaderna”, täcknamn för att smita ut nattetid. Det är inget nytt påfund, så har det alltid varit. Trots det slutna och lättkontrollerade livet handlar det mycket om att röka både hasch och marijuana och att dricka alkohol. Ovetande om sina anor får Elin en bonusstatus eftersom hon är släkt med en av grundarna till skolan. Sånt vet man på skolan för rykten går snabbare än en viskning i vinden.

Den karaktär som är träffsäkert skildrad är Elins mormor med sin höga röst och bestämda uppfattning, tryggt vilande på fasta överklassvärderingar om vad som går för sig och hur allt förhåller sig. Utan att blinka talar hon om hur okammad mamma är och vilken frisör som bör anlitas. Var finns vett och etikett där?

De drygaste eleverna verkar tidigt ha fått lära sig att visa två ansikten. När deras föräldrar skymtar i berättelsen förstår man att kraven på att lyckas och att föra sig är benhårda. Bokens kärlekshistoria är så gymnasial som man förväntar sig men den stora behållningen är att få en initierad inblick i det paradisiska helvetet med sin fostran i icke-demokrati och skev människosyn.