Karl-Astrid och Bernhard väntar sitt första barn, äntligen, efter nio missfall genom åren. Tjugo år hade de väntat och som de hade längtat! Efter barn.

Karl-Astrid, som heter så eftersom alla hennes bröder heter något på Karl, är helt säker på att det är en pojke. Han ska heta Birger efter farfar och han kommer att bli en stor och stark och duktig gosse. Såklart! Men… det blir inte en Birger. Det blir visserligen en pojke, men han föds med en kromosom för mycket. Han har Downs syndrom och barnmorskan vill att de ska lämna bort honom till ett hem för såna som han. Men aldrig att Karl-Astrid skulle överge gossen. Han är ändå ett underverk. Eskil ska han heta och han kommer att kunna lära sig öppna grindarna för åkdonen därhemmavid. Det är Karl-Astrid helt övertygad om. Fast det man säger en eller två gånger till normalbegåvade barn får man säga hundra gånger till sådana barn som Eskil. Säger doktorn. Men Karl-Astrid är övertygad om att gossen kommer att lära sig många saker. Bernhard däremot är inte lika säker. Att allt ska bli bra. Men det säger han inte. Bernhard har Höglund, hästen, som han ryktar så att han blänker och skimrar. Och hur ska man kunna berätta om sakernas tillstånd för morfar, Hatt-Olle, nazisten. ”Hur jag än skriver så ljuger jag, tänker Karl-Astrid. Det går bara inte att skriva sanningen” Eskil – riddaren av syrenbersån är en bok som söker sig direkt till hjärtat, till maggropen. Man blir berörd och upprörd. Jag älskar Karl-Astrid och Bernhard och deras kamp i all stillhet för sitt annorlunda och unika barn. Lika mycket som jag älskar Karl-Astrid och Bernhard så avskyr jag morfar, Hatt-Olle, och hans trångsynta, rabiata, konservativa och rasbiologiska syn på människor. Jag ser filmscener av Roy Andersson framför mig. Med gammelnazister. Jag ryser och fasar in i själen. Gunilla Linn Persson har skrivit en bok om vårt förakt för svaghet men också om styrka och om stor kärlek. Romanen är också är en väldigt fin skildring av livet på landet på 50-talet i mellansverige. Om tiden då det moderna samhället med hyreshus och hemmafruar på "lyckliga gatan" konfronteras med det långsamma och strävsamma bondesamhället. Och hur den lyckliga tiden då är ett mått på sorgen nu.