Jan-Olov Carlsson, 2011-11-08

Karl Vennberg, Aftonbladets legendariske kulturredaktör gav sitt omdöme vid Per Meurlings död 1984: ”Meurling var sin generations kanske största begåvning. Men också den mest missbrukade.” Per Meurlings livsöde är motsägelsefullt, tragiskt och oavbrutet fascinerande. Hans Lagerberg har gjort en gedigen insats för hans levnadsteckning och för en förståelse av en begåvad intellektuell vars insatser aldrig kom att bli betydande.

Lagerbergs bok Per Meurling – en intellektuell vildhjärna är mer än en enkel biografi. I stora stycken är det en lärd och initierad betraktelse om de intellektuellas roll i förhållande till makten, politiken och kulturen.  Lagerberg väver in kommenterar från några samtida svenska intellektuella som han har intervjuat, han återkommer till debatten mellan Sartre och Camus,  tongivande europiska intellektuella som Lukács, Baumann, Habermas, Bourdieu finns refererade och inte mist skriver Lagerberg in sig själv och diskuterar frågan om engagemang, ansvar och skuld.

Meurling är ett tacksamt objekt när man ska problematisera frågan om de radikala intellektuella och deras förhållande till den klass de ska företräda. Han personifierar ett lysande snille, demagogiska slagkraft, narcissistiska drag, charmör, provokatör, otålighet, politisk ombytlighet och en inte så liten förkärlek till ett småborgerligt liv när tillfälle för detta ges. Ibland sägs verkligheten överträffa dikten. Per Meurlings liv tycks ha varit sådant.

Meurling föddes som son i en prästfamilj i Småland och påbörjade en akademisk karriär som religionshistoriker i Lund. Han hamnade i den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet tillsammans med bl.a. Tage Erlander, men övergick ganska snart till Clartéisterna. Meurling övergav den akademiska banan och tog sig till Stockholm litterära salonger och kastade sig som kritiker med liv och lust in i Krusenstiernafejden.  Från hans penna kom många sarkastiska artiklar mot radikala intellektuella, inte minst Alf Ahlberg angreps som en av ”den goda tonens pingviner – de försöker göra medelklassen livsstil till ideal för arbetarna genom att efterlysa hyfs och hut” Vid krigsutbrottet hade han utvecklat en stark lojalitet med SKP och han underordnade sig varje dekret som sändes ut från Komintern.

Meurlings sociala liv är kaotisk, spriten flödar, han förekommer i otaliga polisrapporter för bråk och förargelseväckande beteende, säkerhetspolisen följer honom och han anklagas för spioneri. Meurling reser runt i Europa, träffar Tito och beger sig till Moskva alltmedan skandalerna växer. Partikamraterna misstror honom och han misstror partiet. Meurling överger marxismen och han söker nåd hos de gamla socialdemokratiska vännerna. Han saknar permanent bostad, armodet hålls stången med pengar kommer från hans litterära erotiska alster, men han upprätthåller en intellektuell förmåga och publicerar lärda verk om indiskt kastväsende, sanskrit, Shakespeare och markis de Sade.

Per Meurling var en egensinnig man.  Hans begåvning var obestridlig. Hans liv var tragiskt. Detta fångar Hans Lagerberg med stor skärpa alltmedan han beskriver den radikala kulturdebatten från 30-talet och framåt, de politiska strömningarna och om svårigheterna att orientera sig i en kaotisk tid. Därtill skrivet med den erfarne författarens och journalistens lättflytande prosa och stilistiska omdöme.