Jan-Olov Carlsson, 2014-09-14

I Lennart Hagerfors nyutkomna roman Underjord är huvudpersonen en ordets man, den pensionerade förlagsredaktören Martin. Ensam och desillusionerad tvingas han inse att han helt har förlorad kontakten med sin dotter Maria. Under hennes uppväxt, och inte minst efter hustruns död var han stum och känslolös. Hon vände honom ryggen och kapade banden. Så uppenbaras en möjlighet till ett återseende. Priset är en nedstigning i underjorden.

När Maria lämnade Martin och förklarade att hon aldrig mer ville träffa honom, lämnade hon en papperslapp med ett telefonnummer om något speciellt skulle inträffa. När Martin efter tre år tycker sig känna igen Maria på stan föds tanken på att försöka återfå kontakten. Men när han ringer numret är det en annan kvinnoröst som svarar och som ger Martin instruktioner om att han måste gå under jord för att finna Maria. Hon ska bli hans Vägvisare.

 

Förutom Martin och de två unga kvinnorna finns ytterligare en person med i handlingen. En av Martins före detta författare, den av cancer dödsdömde Elofsson, tar kontakt under en förlagsfest och bjuder in Martin till samtal. Under dessa samtal framgår det att Erlandsson känner till något om Martins dotter och om Underjorden.

 

Hagerfors spinner handlingen kring den svåra relationen mellan far och dotter som inte är helt ovanligt för män i den äldre generationen. Karriär, traditionens tyngd, uteblivet uttag av föräldraledighet, eller vad det nu kan vara har skapat en ohälsosam känsloblockering. Men att återskapa en relation låter sig inte göras en ett enkelt förlåt. Försoningen måste också manifesteras i handling, tilliten måste förtjänas.

 

Nedstigningen och sökandet i de tunnlar och underjordiska rum om finns under Stockholms gator blir denna handling. Vägvisaren leder Martin till ett flertal påfrestande nedstigningar. Han möter en värld som han aldrig anat. Det finns Mullvadar och Råttor som med olika politiska medel vill bekämpa den miljöfientliga civilisationen ovanför jord. Där finns också Kommandot som gör razzior på uppdrag av Stockholms polisledning. Och någonstans därnere finns också Maria på andra sidan Gränsen.

 

Hagerfors väver samman unga människors klimatångest med sin egen generations känsloångest i en miljö som är en blandning av fiktion och verklighet.  De litterära blinkningarna och associationerna är uppenbara, men inte desto mindre intressanta och välfunna.

 

I Martins återkommande samtal med Elofsson finns också ett utrymme att diskutera samtidslitteraturen och förlagsbranschens utveckling. Hagerfors är inte nådigt när han låter Elofsson föra talan mot deckargenren och autofiktion, mot sammanblandningen av det personliga och det privata och det självupptagna gnället.

 

Underjord är spänstigt välskriven, originell och oavlåtligt intressant. Den följer flera spår även om det är far-dotterrelationen som bär upp romanen.  Det finns en  hälsosam blandning av självironisk ton och en djup sorgsenhet. Hagerfors låter sin klokskap ljuda när samtalen handlar om ord, handling och konsekvenser. Det är inte givet att försoningen alltid segrar.