Claes Anderssons alter ego Otto har nu ytterligare några år på nacken sedan utgivningen av Ottos liv (2011). Claes Andersson är en associationernas mästare. Han låter tankar, funderingar och betraktelser förmedlas av Otto. Likgiltighet är ett okänt tillstånd för Otto, likväl som för Andersson själv. Men tankarna om livets ändlighet blir allt mer framträdande och frekventa när 80-årsdagen närmar sig. Med sin varma och humoristiska melankoli är Stilla dagar i Mejlans en viril roman trots att Otto med saknad drömmer om ungdomens virilitet, (kanske med en blinkning till Henry Miller?)

Otto har synpunkter om det mesta. Han mediterar mycket över livet och döden. Men också över mycket annat. Dagarna fylls inte längre av hetsig aktivitet. Kalendern innehåller inte så många måsten. Tid finns för reflektion och begrundan. På varje sida i romanen kommer detta till uttryck. Det finns en mogen eftertänksamhet, en visdom som endast kan nås av någon som är fri i tanken och som har förmågan att ta in annat än sina egna mantran.

 

Otto är mestadels upprörd över sakernas tillstånd. Världen är svekfull och dum. Ett särskilt intresse för Otto i det ämnet är Vladimir Putin. Han är nästan besatt av honom och tror sig se honom lite överallt på Helsingfors gator. Otto försöker bota sin ”putinism” genom att gräva i Putin bakgrund. Frågan är om han blir särskild lugnad av det.

 

Det finns ett starkt stråk av politik genom romanen. Likgiltigheten är långt borta men det är också aktivismen. Otta ger sig med ålderns rätt att döma efter egna värderingar. Claes Andersson skriver utifrån en stark värdegrund. Som tidigare varande kulturminister, riksdagsman och ordförande för Vänsterförbundet i Finland kan man tänka sig att de är programmatiska, till och med på gränsen till dogmatiska. Men så är det absolut inte, tvärtom. Jag läser en författare som jag uppfattar som har en fullständigt fri och självständig tanke, utan bakomliggande agenda. Romanen bär inget spår av predikande eller moraliserande.

 

Men mest av allt är Stilla dagar i Mejlans en lågmäld och eftertänksam reflektion över ett eget liv, skriven med stark känslosamhet. Otto har haft en barndom och ungdom fylld med ångest och otillräcklighet att leva upp till föräldrarnas förväntningar. Otto anser sig ha haft två mödrar, den biologiska och Paula, psykoanalytikern som kunde reda ut kaoset i Ottos liv. Otto starka dragning till musiken, jazzen och till kulturen överlag framträder som glädjekällor. På motsatta känsloregistret kommer minnen från kriget över honom, inte minst genom den outhärdliga vetskapen om det brutala fånglägret i Ekenäs.

 

Med den starka upplevelsen av en nära-döden-upplevelse framträder också livet. Men mest framkommer livets storhet i närheten av  barnbarnen. Hur han är en länk i en kedja, bokstavligt sammanlänkande genom de små händerna som tar tag i hans egna, av åren ärrade och rynkiga, händer. Han fylls av en häftig gråt.

 

Det är omöjligt att inte bli att bli charmad av Claes Anderssons roman, skriven med lätt hand, lite vemodig men ändå optimistisk, glad och spirituell.