Ninni Broms Dahlgren, 2009-11-18
Det började med Väinö Linnas böcker och har hållit i sig, journalisten Bjarne Stenquists stora intresse och fascination av Finland. Han blev till och med beviljad en intervju med Kekkonen som oturligt nog blev sjuk och sedan inte återkom till politiken. Nu har Bjarne Stenquist skrivit boken Den vita segerns svarta skugga: Finland och inbördeskriget 1918.Det handlar ett krig vars historia länge skrevs av segrarna, de vita, och från början kallades frihetskriget. Den historiska sanningen kan inte ägas av någon grupp eller ens av en nation. Med kunskap om vad som hände i Finland 1918 och vilka konsekvenser det hade för individer och för landet i sin helhet, förstår vi hur viktigt det är att det som sker i krig kommer fram i ljuset.
De flesta av oss vet inte så mycket om vårt grannlands historia. De knappa historietimmarna i skolan räcker bara till att nämna Finland och krigen. Bjarne Stenquists initierade bok om det korta inbördeskriget och det smärtsamma efterspelet, täpper till stora kunskapsluckor.
Dramatiken i Finlands historia överträffar Sveriges tidiga 1900-tal med råge. När det självständiga Finland utropades i december 1917 var det en nation med starka inre spänningar. Politiska motsättningar, stor fattigdom och misär låg bakom det röda upproret i januari 1918. Det blev ett kort krig, det började i januari och slutade i maj 1918. Kontakterna mellan den vita sidan och det kejserliga Tyskland var intensiv. Finska officerare utbildades i Tyskland och när striderna började, mobiliserades snabbt 10 000 tyska soldater för att bistå de vita.
Under krigets sista månader avrättades över 10 000 personer där de röda trupperna stod för 1 450, resten utfördes av de vita. Ståndsrätter upprättades på hundratals platser vilket gjorde det möjligt att besluta om arkebusering på lägsta möjliga nivå och i princip på vilka grunder som helst. Vittnen saknades ofta, få försvarare tilläts och domarna gick inte att överklaga. Efter kriget började den stora hämnden, 13 5000 personer dog i fånglägren av brist på mat och sjukvård. Anhöriga tilläts inte lämna matpaket och mediciner.
Det som definitivt satte stopp för att utreda krigsbrytelserna var den amnestiförordning som riksföreståndaren Svinhufvud utfärdade i december 1918. Avrättningarna gjordes lagliga i efterhand, skälet var att undvika uppslitande processer, istället skapades ett länge oläkt sår.
Författaren Väinö Linna var den som rubbade den gängse bilden av inbördeskriget som en kamp mellan patrioter och landsförrädare, med sin bok Upp trälar som kom ut 1960.
Under senare årtionden har forskningen intresserat sig för vad som hände. I projektet Krigsdöda i Finland 1914 – 1922 utreds så långt möjligt vilka som dog och på vilket sätt och vilka som stod för dödandet.
Nu nittio år efter händelserna har Finland kommit närmare en sann historieskrivning även om det är för sent att ställa ansvariga och förövare till svars. Tankarna går till processen mot bosnienserbernas ledare Karadzic som är igång om än lite segt.
Bjarne Stenquist publicerade en artikel i Helsingin Sanomat med 18 teser om 1918, som också finns med i boken. Inte oväntat reagerar många på hans inlägg med kommentarerna som ”lägg dig inte i, det här är vår sak, sköt era egna angelägenheter”. Det är en reaktion mot en kritiker från storbrorslandet men den är inte relevant, alla har rätt att lägga sig i.
Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)
Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.