Ninni Broms Dahlgren, 2010-02-14

Grace Cleave är författare, hon kommer från Nya Zeeland och bor nu i London. Författandet går trögt, en mening per dag i genomsnitt. Så kommer en inbjudan på vykort från journalisten Paul Thirkettle till hans hem och familj på landet i norra England. Det väcker vånda hos Grace, hon vet inte hur hon ska klara det, hon har svårt med sociala kontakter och vet inte alls hur hon ska bete sig, vad man pratar om, vad som förväntas av en gäst. Vanlig konversation är för henne en omöjlighet. Hon beslutar sig ändå att anta utmaningen och kallar det litterär kirurgi att skriva om veckoslutet för att i någon mån befria sig från ångesten och komma vidare i romanskrivandet.

Grace är gränslös när det gäller att uppfatta omgivningens signaler och underströmmar. Hon ser och hör och försöker tolka allt. Det är bättre att säga ja, ett nej kräver en förklaring och hon kan inte ge förklaringar. Hon måste ta hänsyn till vilka reaktioner det kan bli, hon kommer att trassla in sig och missförstås. Hon beskriver sin hjärna som en ”kringirrande apportör från uppstyckad farofylld yttervärld till hemlig trygg inre värld”. Länge har Grace känt sig som en ickemänniska och hon känner en stor befrielse när hon en dag vaknar upp och hittar en ny identitet, hon ä r en flyttfågel. Hon tittar förvånat på sina armar som inte är några vingpennor, det finns inga fjädrar men hon är ändå övertygad om att hennes rätta identitet är en fågels. Det hjälper henne att i minnet ta sig tillbaka till barndomen och livet på Nya Zeeland.

Grace är författaren Janet Frames alter ego. Romanen skrevs på sextiotalet men Janet Frame ville inte publicera den under sin livstid eftersom hon skrivit så självutlämnande. Bland hennes kvarlåtenskap fanns två inbundna kopior av manuset på skilda platser och man antog att hon ville ha den publicerad. Och jag är glad för det. Det är en bok att återvända till, läsa långsamt omigen, fundera, känna igen sig i om så bara ett uns av Grace oförmåga, framför allt få en väg till förståelse för en så känslig människas helvete. Handlingen är synnerligen enkel; ensam kvinna åker till en familj några dagar, inget särskilt händer; den står i skarpt kontrast till huvudpersonens inre monolog. Varje reaktion, varje fråga, varje svar måste granskas, tolkas, associationer uppstår, minnen väller fram. Inget är för enkelt eller betydelselöst för att bara förbise och gå vidare. Metaforerna är knivskarpa och ger djup och förståelse för hur Grace upplever världen. De finns inte där för att pryda språket eller underhålla. Allt är känsligt, hudlöst och sårbart men också begripligt.