Carsten Jensen uppmärksammar det danska deltagandet i kriget i Afghanistan med en politisk spänningsroman. Om man också räknar in den sovjetiska ockupationen har landet varit drabbat av krig i nära tre decennier. Och det pågår ännu och skördar civila offer. Ett blodigt och vedervärdigt krig skildras med en brutalt realistisk och initierad ton. Kriget förgör inte bara människoliv, det tillintetgör också moral och lojalitetsband. En grundlig, spännande och ohygglig roman.

Det börjar på en Nato-camp i Helmandprovisen i södra Afghanistan. En dansk pluton under ledning av Rasmus Schröder befinner sig i den omedelbara närheten av kriget men har ännu inte deltagit i någon regelrätt strid. Det vilar en otålighet inom plutonen. Jensen ägnar stor uppmärksamhet åt att förstå soldaternas personliga och psykologiska utveckling under situationer som är extrema och långt ifrån det vardagliga. Hur långt går det att utbilda och träna sig för det som eventuellt kan komma. Det är en sak att ha bra fysik, men hur kommer man att reagera när helvetet bryter loss? Skräck,  våld, trauma, tortyr, förräderi, hämnd –  individerna i romanen kommer att möte krigets alla fasor och mänskliga orimligheter.

 

Deltagandet i Natoinsatsen kan inte beskrivas i termer av fredsbevarande. Man är en del av en stridande enhet. Inom campen finns också amerikansk trupp, om än inom eget område för att markera skillnaden i krigarstatus. Fienden stavas taliban. Medan Schröder är erfaren, han talar till och med det lokala språket pashstu, är de övriga i plutonen unga, oerfarna men otåligt väntade för att visa vad man kan.

 

De danska styrkornas högste chef inom campen är överste Ove Steffensen.  I det civila är han kommunråd på Bornholm, en skolad parlamentariker och driven av resultatinriktade förhandlingar mer än skarpa konflikter. Hans uppgift är att etablera kontakt och samarbeta med lokalbefolkningen och de lokala krigsherrarna som också bekämpar talibanerna. Han försöker förstå traditioner och lokala sedvänjor och agera utifrån detta. Men i Afghanistan förslår inte de Bornholmska erfarenheterna särskilt långt. Steffensen får erfara att om man vid fel tillfälle vänder någon ryggen kan det få dödliga konsekvenser, om än inte för egen del.

 

En krigsroman utan strider är otänkbar. De danska soldaterna blir attackerade under sina patrulleringar. Plutonen hamnar i regelrätt strid. Uppdraget går över styr. Inga manualer är tillämpliga för vad som sedan händer. Mer kan inte berättas annat än att romanen tar flera oväntade vändningar. En av dessa när en officer från danska underrättelsetjänsten, själv med afghanskt påbrå, dyker upp med ett mycket specifikt uppdrag att ta hem de danska soldaterna.

 

Miljöbeskrivningarna är starka. Bergen rese sig över ett kargt ökenliknande landskap. Byarna är uppbyggda kring galater, dvs. gårdar  omgärdade av lermurar som döljer vad som häder innanför. För första gången får jag också en högst påtaglig känsla och förståelse för innebörden av ett drönarkrig. I Den första stenen finns det en påtaglig och tydlig framställning av likheten mellan det verkliga krigets former och logiken i Tv-spel som World of Warcraft. Den största förstörelsekraften finns hos dem som befinner sig tusentals kilometer från stridsplatsen, i säkerhet bakom stora skärmar utan närkontakt med fienden.

 

Risken med en krigsroman är att den blir en antikrigspamlett, eller en heroiserande skildring av modiga män och kvinnor. Den första stenen är inget av detta. Att Carsten Jensen är en tydlig kritiker mot den danska krigsinsatsen är inte någon hemlighet, men av detta märks ingenting annat är att han besitter djupa kunskaper och har gjort ett omfattande research. Jensen har under nästan 30 år intresserat sig av Afghanistan och besökt landet ett flertal tillfällen, även som inbäddad reporter i kriget. Han undersöker grundligt krigets psykologi och anatomi som den begåvade författare ha är.

 

Romanens titel syftar förstås på Bibels ”Den som är utan skuld ska kasta första stenen”. Det finns en bokstavlig utlöpning av det temat i slutet av den 650 välskrivna sidor långa romanen. I bildlig mening finns en ständig närvaro av frågor om skuld, ansvar och moral på ett politiskt såväl som ett individuellt plan.