Ekström skriver undersökande om sin barndom och hur den format henne. Om hur det estetiska och orden skapat ett utanverk, där det mänskliga aldrig fick plats, hur det ledde till ätstörningar, självskadebeteende, ett kompulsivt beteende att förekomma, städa undan, ta hand om, så att det mänskliga inte riktigt syns eller delas.

Om hur perfekt yta sällan innebär en särskilt sund undersida, och sällan är sann, att sanning liksom blir ett begrepp kopplat till vad som syns snarare än att det genomsyrar någonting.

Bitvis mycket omtagningar om samma känslor och svårigheter, men jag har fängslats av hennes nakna utelämnande, personliga undersökande. Och det är, trots allt, det kommer hon inte undan, ett mycket vackert språk som försöker få fatt i det som ligger under det vackra språkets yta. 

Bokreflektion av Mina Widding