Jan-Olov Carlsson, 2014-10-08

Med romanen Komma nära har Stewe Claesson satt en ny tankeväckarklocka på ringning. Inte med en ilsken signal dock, utan med en dov och utdragning rington. Så var det också med hans förra roman Den tjugotredje dikten, som filosoferade över samtidens hysteriska tempo i arbete och konsumtion till förfång för de mer estetiska och icke-materiella värdena. I den nu aktuella romanen ger sig Stewe Claeson i kast med en samhällsnorm av materialistisk girighet och begynnande politisk korruption och vilka val vi kan komma att ställas inför.

För några år sedan uppmärksammades en muthärva i Göteborg med inblandning av politiker och byggherrar. Stewe Claeson har nog haft det i minnet när han skildrar hur en spaanläggning ska byggas i en liten kommun på västkusten. Numera finns en bygglagstiftning som föreskriver miljökonsekvensbeskrivningar och hänsyn måste också tas till lagstiftning kring strandskydd, allmänintresse och annat. I verkligheten förekommer det helt visst försök att kringgå dessa.

 

Så när Pontus Wilhelmsson, 30 år fyllda och sakkunnig på en konsultfirma som på kommunens uppdrag ska genomföra en miljökonsekvensbeskrivning, upptäcker oegentligheter i upphandling och beredning av byggandet av en spaanläggning skriver han om detta i sin rapport. Det blir startsignalen för en hätsk kampanj mot honom och konsultbyrån. Anonyma samtal på nätterna, uttalade hot, smutskastningskampanj och utskällning av framstående politiker får Pontus att vackla till och tvivla på om det är värt det personliga pris som han tycks måsta betala för att stå upp för sanningen. Hans principfasthet ställs mot arbetstillfällen och framtida välbehövliga turistinkomster för den lilla kommunen.

 

Vid sidan av jobbet är Pontus också inne i en tung period. Hans flickvän har lämnat honom, fadern är död och modern är alltför egocentrerad för att utgöra något stöd. Detta, tillsammans med stressen på jobbet, medför en alltmer molande huvudvärk och tecken på utmattningssyndrom.  Pontus tvingas sjukskriva sig och beslutar sig för att åka på ett avsides beläget pensionat för att försöka få ro och komma i balans.

 

På pensionatet ges många tillfällen att fundera över livssituationen. Även om Pontus inte är någon extrovert person får han ändå en relation med några personer på pensionatet. Främst är det föreståndarinnan, en gåtfull kvinna i mogen ålder som inte drar sig för att pimpla whiskey nattetid, men också en pensionerad historielärare som bor granne med pensionatet och kommer dit för att äta middag. Med dessa utvecklar Pontus en slags vänskap, helt olik de han är van vid. Det är kravlöst, oförutsägbart och helt skilt från gemensamma referenser. Det är snarare olikheter i erfarenheter som berikar samtalen. Med dem kan Pontus spegla sina tvivel om tillvarons beskaffenhet, likväl som han står som mottagare deras sorger och bekymmer.

 

Här på pensionatet framträder det existentiella dramat. Frågan som ställs i romanens inledande kapitelrubrik: Pontus Wilhelmsson (30); vem tror du att du är? får kanske inte sin lösning i pensionattillvarons lugna vrå, men Stewe Claeson hantera hela problematiken på ett mästerligt sätt. Det blir inga förenklingar, inga snabba domslut eller moraliserande kring girighet, politisk ränkspel, ansvar och skuld. Som vanligt när det gäller Stewe Claesson slås man av eftertänksamheten och av det filosofiska och bildade tilltalet och som på intet sätt är högtravande, utan väldigt nära och vardagligt.

 

Och som vanligt slås man också över det litterära hantverket;  språket, det vindlande meningarna, den inbyggda dialogen i flödet, den rent fysiska påtagligheten och hur de inre tankeflödet hela tiden finns närvarande. Det som till synes är en kompakt textmassa på boksidorna är poröst och lättgenomträngligt.

 

Romanen innehåller en dramatik inte bara på det existentiella planet. Det är också dramatik i handlingen. För även om Pontus sökt sin tillflykt till pensionatet och är sjukskriven upphör inte världens gång. Upphör gör inte heller ambitionen att få bygga spaanläggningen. Pontus tvingas gång på gång återvända till den personliga krisens utgångspunkt och försvara sin ståndpunkt, vars konsekvenser han bävar för.

 

Komma nära är det en studie av samtidsmoralen och en betraktelse över civilkuragets konsekvenser på det personliga planet. Stewe Claeson har skapat en antihjälte vars unga ålder poängteras medvetet. Pontus är ingen självklar idealist, ingen orädd visselblåsare eller hårdför korruptionsbekämpare.  Han är som de flesta av oss; full av tvivel och självförebråelser, oerfaren och rädd. Han är en människa som inte är förprogrammerad att göra saker rätt eller fel. Men han visar på det som är viktigt: att komma nära en själv och ens ideal. Vägen dit är att stanna upp, reflektera och samtala. Och ansvaret att göra praktiskt och moraliskt motstånd när demokratin hotas.