Ryan Gattis roman Sex dagar skildrar ett rasistiskt samhälle med avgrundsdjupa motsättningar, kriminalitet, våld och droger. Romanen utspelas under de sex dagar för 23 år sedan då Los Angeles lamslogs av omfattande kravaller och upplopp sedan den svarte amerikanen Rodney King misshandlats svårt av fyra polismän. Misshandeln filmades, trots detta frikändes polismännen. Mönstret känns igen. Och går igen. Vi minns upploppen i Ferguson förra året. Ryan Gattis skriver in dagens USA i explosiv och omskakande roman.

Flera tusen människor skadades, ett 50-tal dog, egendom förstördes, butiker plundrades och tusentals bränder anlades. Men Ryan Gattis ambition har inte varit att gestalta det historiska skedet och de underliggande samhällskonflikterna. De är liksom givna. Sex dagar handlar om det tomrum som skapades och möjligheterna som gavs de kriminella gängen när ordningsmakten var upptagna av att släcka bränder och försöka hålla ordning i kaoset. Då blev det fritt fram att hämnas oförrätter, utöka territorierna och plundra vapenbutiker.

 

I skenet att detta påminner Sex dagar om den traditionella gangsterromanen. Men istället för den välorganiserade maffian i kritstrecksrandiga kostymer och vräkiga bilar som smugglade sprit under förbudstiden, består nutiden av lika välorganiserade kriminella gäng vars inkomstkällor i princip är desamma: droghandel, prostitution och beskyddarverksamhet. Oavsett om det kallas maffia, brottssyndikat, klaner eller gäng styrs de av sina egna interna lagar och regler. En strikt hierarkisk ordning råder med tusentals fotsoldater som på order uppifrån utför mord och tortyr på personer som ska elimineras. Etniciteten är ett kitt som sammanbinder. Fattigdom, rasism och klassorättvisor utgör myllan. Vid tidpunkten för upploppen i L A beräknas att det fanns ca 100 000 organiserade i kriminella gäng. Det har knappast minskat.

 

Det är livet längst ut i den näringskedjan, längst ner i botten som Gattis skildrar. Men utöver detta, och som är väsentligt, är att Gattis också skildrar hur allt socialt  liv i ett område som påverkas. Även hederliga och samvetsgranna medborgarna drabbas på olika sätt av de kriminella gängens närvaro. Ingen kan leva opåverkad av detta. I Sex Dagar har Gattis beskrivit stadsdelen Lynnwood i Los Angeles South Central. De som bor där tycks vara dömda att stanna där för gott, kort sagt man föds och dör utan att ha sett speciellt mycket av världen utanför.

 

Sex dagar blir sex kapitel. 17 personer är jagberättare och karaktärerna är sammanflätade med varandra på olika sätt. Det är som en stafettpinne förs mellan kapitlen. Det är svårt att tro att inte Gattis haft Altmans ”Short cuts” framför ögonen. En av karaktärerna lämnar en plats där nästa karaktär befinner sig och berättelsen löper vidare i det överlämnandet. Flera av karaktärerna ser en och samma scen från olika vinklar. Romankompositionen är måhända inte originell, men den är mycket skickligt utförd. Troligtvis är redan filmrättigheterna köpta.

 

Koncentrationen ligger som sagt på ett litet sammansvetsat latinogäng av kriminella som leds av Big Fate. Ett brutalt våld är en del av vardagen. Drogerna lindrar smärtan. Livets okränkbarhet är ingenting som bekymrar Apache, Payasa, Lil Creeper och de andra. I första hand riktar sig våldet mot andra rivaliserade gäng, men om en helt vanlig medborgare kommer i skottlinjen för hen skylla sig själv. Och det är också vad som händer och utlöser ett våldsamt gängkrig. Under dessa dagar och nätter av undantagstillstånd möter vi också de andra, de som försöker leva ett normalt liv och hur de dras in i händelserna, mestadels mot sin vilja: En sjuksköterska, en brandman, en graffitikonstnär, en nationalgardist. Den thrillerbetonade gangsterroman lämnar den konventionella formen och blir till ett socialjournalistiskt reportage, nästan med en dokumentär ton.

 

Ryan Gattis skriver inte utifrån egna erfarenheter. Däremot har han gjort ett omfattande research och intervjuat människor som var med under upploppen. Romanen har fått stor uppmärksamhet i USA. Det förvånar inte. Sex dagar förtjänar många läsare även i Sverige nu när en förtjänstfull översättning är gjort. Även om Lynnwood i Los Angeles South Central känns långt borta börjar samma verklighet att göra sig påmind i i det vi brukade kalla ”den svenska välfärdsstaten”.