En författare/berättare behöver en publik. Anna Brant, huvudpersonen i Silkespappersmönstret, löser det genom att bjuda in sina kusiner, de tystlåtna, allvarliga och konstnärliga släktingarna i familjen Haverdalius. Silkespappersmönstret är fjärde delen i Kerstin Strandbergs romanserie. Kusinerna är en perfekt publik som inte säger mycket, och som inte stör, de lyssnar bara intresserat. Vi får sitta med där i den vindstilla trädgården och höra Anna berätta om sitt och andras liv, hur hon blev kidnappad av sin farmor, om den egensinniga pappan Bror Brant och om hundraåriga Dagny och hennes mr Boyfiend. I sökandet efter de ondskebefriade bestämmer sig Anna för att bli konstnär. Konstnärer kan inte vara onda de måste ägna sig åt sin konst, det är hennes föreställning. För varje liv finns en planritning i silkespapper enligt Romankonsulten, han som känner alla människors glädje och sorg och går omkring med en bleckplåtshink full av flytande förståelse att tillsätta livsberättelserna om det behövs. Udda men rätt sannolika personer kommer och går i de vindlande och krumbuktande berättelserna kring Anna Brant. Alla delar i Annas planritning är inte sammanbunda. Foga ihop det får läsaren göra själv, det går bra. Jag gillar särskilt hennes motto i ungdomsåren ”Självdisciplin är ingenting för mig” och det gäller också Kerstin Strandbergs sätt att berätta.