Igelkottsklubben är en klasskildring med ett ytterst medvetet kvinnoperspektiv. Ann-Charlotte Alverfors berättar om den 85-åriga Dolores och hennes väninnor, sammanförda av sina olyckliga öden, men ändå i högsta grad levande genom och för varandra. Romanen rör sig tillbaka till Dolores djupt förborgade hemlighet som börjar med flickan i månviolklänningen.

En grupp på fem kvinnor har bildat en klubb som för att överleva har tvingats vända taggarna utåt. Systerskapet är starkt och manifesteras genom sammankomster med dans, mat, kortspel och ett övermått av rusdrycker. De delar glädje, men framförallt delar de djup sorg och traumatiska upplevelser av våld, skam och djupaste förnedring. Flera av väninnorna är döda, endast minnena av dem är bevarade. Klubbens aktiviteter är av förklarliga skäl i det närmaste nedlagda.

Berättelsen koncentrerar sig på Dolores som med på sina promenader och spårvagnsturer i Göteborg genom Göteborg reflekterar över samtiden. Ann-Charlotte Alverfors döljer inte sin ilska över hur välfärdssamhället raseras. Stundtals uttrycker Igelkottsklubben ett lika stark politisk vrede som Agneta Klingspors ”Går det åt helvete är jag ändå född”. Men mellan utbrotten följer berättelsen en tråd tillbaka i tiden som blottlägger Dolores hemlighet.

Dolores väntar med spänning på hur barnen ska fira hennes 85-årsdag. Den framgångsrike sonen gör upp planer för födelsedagen som leder Dolores tillbaka till de trakter hon växte upp i. Minnena från ungdomen och förskjutandet från föräldrahemmet överfaller henne och rubbar den balans som hon med tiden ändå nått i sitt liv. Tiden läker alla sår sägs det. I Ann-Charlotte Alverfors roman handlar det snarare om att tiden öppnar alla sår, även om försoningstemat slutligen visar sig ha en starkt läkande kraft trots svek och hämnd.

Igelkottsklubben kräver koncentration. En nästan irriterande spretighet inledningsvis är skenbar. Romanen hålls ihop på ett skickligt sätt. De växlande tidsperspektiven och glimtarna från väninnornas öden upprätthåller intresset. Språket är en njutning, infallen många. Den mer traditionellt episka berättelsen om flickan i månviolklänningen är ett starkt kvinnoporträtt och en konsekvent skildring av klass. En möjlig invändning är att romanen slut känns något överbelastad och inte helt trovärdig i den intrikata upplösningen av Dolores hemlighet. Å andra sidan har romankonsten just den friheten.