Jan-Olov Carlsson, 2012-09-04

Åke Lundgren romadebuterade för över 30 år sedan med Den långa lappflickan. Nu gör Mattias Hagberg samma sak, dvs, romandebuterar om denna kvinna och hennes öde. Samekvinnan Kristina Larsdotter från Malå, mera känd som ”Stor.Stina” eller ”Lapplands jättinna”, levde under första hälften av 1800-talet och led troligtvis av sjukdomen gigantism. Den tidens närmast sjukliga intresse för det avvikande förde henne runt om i Europa som en cirkusattraktion tillsammans med andra olycksbröder och systrar med kroppar som uppfattades utanför normen.

Mattias Hagberg ger inte de biografiska uppgifterna om Kristina Larsdotter någon framträdande plats, men ändå tillräckligt mycket för man ska få en förståelse för hennes speciella livsvillkor; miljön, sjukdomen, utsattheten. Det är en mörk och smärtsam berättelse. Kristina Larsdotter uppsöktes av och överläts till en impressario för en resande varietésällskap hon förevisades som ett monstrum i Europas stora städer, hon återvände hem men dog av kallbrand efter att ha sårads av en björn. Hennes kropp grävdes upp i ”vetenskapens tjänst”, skickades till Stockholm för att undersökas, mätas och bevaras som en abnorm avvikelse från människosläktet på Karolinska Institutet där det slutligen förstördes i en brand.

 

Berättarformen är viktig för Hagberg. Berättelsen är uppbyggd som en mässa för den döda Kristina och andra liknande fall. Vi hör växelsång och körsång blandat. Växelsången innebär olika berättarperspektiv, Kristina berättar själv, men lika ofta är tilltalet ”du” av någon som återblickar jämte henne. Kanske är det döden själv, eller måhända en röst från en farfädrens ande i den lappländska naturmysticism som fanns kvar sida vid sida med den kyrka som avfärdat Kristina som missbildat kött utan själ, och som därför inte fick begravas i vigd jord. Under körsången höjs blicken och återberättar andra fall av avvikande personer som delat Kristinas öde. Under allmänhetens åskådan i halvoffentliga dissektionssalar lades dessa olyckliga offer för naturens oförutsägbarhet upp för att dissekerats och bevaras på hyllor och i glasburkar under pseudovetenskaplig flagg. Allt för att förstå människans sanna natur. Den språkliga dräkten är väl anpassad till formen, Dunster ur det mest unkna 1800-talstänkandet tränger igenom med ordens hjälp.

 

Mattias Hagberg vill berätta något mer än om bara Stor-Stina. Han vill säga något om vår egen tid, om intoleransen för det avvikande, om rasbiologins rötter och om vetenskapen som ingalunda objektiv sanning. För att inte tala om att sälja kropp och utseende på en marknad. Och det fungerar. Riktigt bra till och med. Den idémässiga överföringen av då till nu är inte explicit, men inne i läsandet sker en transformering av tiden. 

 

Kristina Larsdotter fick aldrig någon ro, ständigt utsatt och ansatt som hon var genom hela livet. Inte ens efter döden fick och vara i fred. Mattias Hagberg förvaltar tragiken på ett intressant och förtjänstfullt sätt och låter henne komma till tals. Med latinets ord "Dixi et salvavi animam meam" (jag har talat och räddat min själ) finner Kristina Larsdotter slutligen sin vila, sitt rekviem.